Norrbotten.se

11 maj, 2011

Hej, jag heter Åsa och jag är hemvändare.

Sedan sommaren 2009 har jag bott i Luleå, efter tio år på vift i Stockholm.

Min hemlängtan grep mig efter sju år i huvudstaden. Det tog mig tre år att fatta beslutet att flytta hem igen. I min blogg den 3 mars 2007 skrev jag:

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

”Det kan vara 30-årskrisen (jag fyllde i december, stor fest). Eller skitvädret här i Stockholm (vinter utan snö, snålblåst rakt genom kroppen). Men jag tror inte det. Jag tror att jag längtar hem till Luleå för att det är bra. För att jag har Ann, Annica, Elisa och Cina där. Vännerna som aldrig kommer att lämna mig. För att jag längtar efter att äta middag med mina föräldrar de där söndagarna då helgens fester tagit musten ur en och arbetsveckan väntar. Jag längtar efter att bo på mer än 35 kvadrat. Det vore bra med ett arbetsrum för alla papper och lappar och ord. Det vore bra med gångavstånd till jobbet. Ja, det vore bra med trygghet.”

Jag fick många reaktioner. Inflyttade stockholmare från alla möjliga håll i landet skrev att de kände samma sak. Längtan efter hemstaden verkade vara en högst allmängiltig sak. Mina norrbottniska bloggläsare visste inte till sig av glädje: ”Kom hem, kom hem igen! Du är så välkommen!”

Jag pratade vitt och brett om min hemlängtan, men innerst inne trodde jag aldrig att jag skulle våga göra slag i saken. Lämna ett fast jobb på Aftonbladet, Nordens största tidning? Börja om i den stad där jag hade varit känsligt barn och ängslig fjortis? Kan man verkligen längta efter det, är jag verkligen riktigt klok?

Så gick jag omkring och diskuterade med mig själv.

När jag väl lät flyttlasset gå var beslutet så väl förankrat i mitt innersta att jag visste att jag inte skulle ångra mig. Flytten hade i ärlighetens namn nästan inget med Stockholm eller Luleå som städer att göra. Jag var bara så utled på mitt invanda sätt att leva: Äta, jobba, mingla, sova, äta, jobba, mingla, sova – ända in i evigheten. Hela mitt liv var en enda gammal vana. Jag visste att jag var tvungen att börja om, på en ny plats.

Luleå och Norrbotten blev den platsen.

Det fanns gott om stockholmare som höjde på ögonbrynen. Vad skulle jag hem till ”Norrland” att göra? Jag hade ju redan lyckats. Etablerat mig i Stockholms innerstad, med ett bra jobb och ett respektabelt socialt nätverk. Bara en person, som också kommer från Norrbotten, sa det rakt ut. Några veckor innan flyttlasset skulle gå träffades vi utanför mitt hus på Södermalm. Han spände ögonen i mig och röt: ”Du är tokig!”

Madeleine Erikssons avhandling “(Re)producing a periphery” ger mig en vetenskaplig förklaring till omgivningens reaktioner på mitt beslut att flytta hem.

”Den geografiska föreställningen av Norrland idag domineras av glesbygsproblematik. Norrland som rymmer en tredjedel av Sverige buntas samman. Norrland blir i den populära geografiska föreställningen ett område med utflyttning och arbetslöshet”, skriver Eriksson.

Fördomarna drabbar inte bara Norrland som geografiskt område, utan även människorna som bor här: “Norrlänningarna blir […] de ’interna andra’, de som inte flyttar fastän alla andra gör det och de som bor kvar trots arbetslöshet och därmed kan stämplas som bidragstagare.”

Eriksson är kulturgeograf och har studerat Norrlandsbilden i tidningsartiklar, film, marknadsföring och intervjuer. Överallt beskrivs Norrland i förhållande till andra platser: ”Ofta får Stockholm och Norrland stå i motsatsförhållande till varandra där Norrland beskrivs som glesbygd och bakåtsträvande medan Stockholm beskrivs som urbant, modernt och kreativt.”

Jag känner inte igen mig i sådana fördomar.

När jag lämnade Stockholm för Luleå lämnade jag även min fasta, trygga anställning för att bli frilansskribent och egen företagare. Jag var så klart dödens nervös. ”Vad gör en entreprenör egentligen, förutom att oroa sig för sin försörjning?” tänkte jag och hade svårt att sova om nätterna, för alla fjärilar i magen.

Det löste sig. Sakta byttes oron mot en spirande känsla av frihet och egenmakt. Jag jobbar visserligen häcken av mig på minst sagt oheliga tider, men jag tryggar min egen försörjning varje dag. Och jag har roligt under tiden.

Jag hade aldrig klarat att bygga min egen lilla firma om jag inte hade fått så bra hjälp från personer i min omgivning. I Luleå mötte jag ett fint nätverk av kulturarbetare och småföretagare som generöst hjälpte mig med råd, tips och kontakter – och som bollade idéer mellan varandra. Den ena galnare än den andra.

Det Norrbotten som myten beskriver som ”bakåtsträvande” gav mig en rejäl skjuts framåt.

Jag har aldrig varit mycket för att glorifiera bygder och platser. Jag är inte regionalpatriot. Människan har inte rötter, hon har fötter, som någon klok person har sagt. Man blir aldrig lycklig på en plats, hur vacker eller häftig den än är, om man inte omger sig med människor man tycker om. Det är min djupa övertygelse.

Huvudsaken för mig är alltså inte Norrbotten som geografiskt område. Utan människorna som lever och verkar här.

I återkommande intervjuer här på norrbotten.se ska jag möta entreprenörer, kulturarbetare, investerare och makthavare som får berätta om sin bild av Norrbotten. Varför har de valt just det här länet som sin plats på jorden? Vilka möjligheter och utmaningar ser de för Norrbotten?

Jag hoppas att du vill följa med mig på upptäcktsfärden.

Åsa Petersen, Foto: Elisabeth Ohlson Wallin