100-årsfirande i Kalix: "Storheten med det lilla sjukhuset är att vi har närheten"

För 100 år sedan slogs dörrarna till Kalix sjukhus upp. Märit Söderlund jobbade som undersköterska på sjukhuset från 1977 till 2021: ”Jag ångrar att jag slutade”.

När de träffas för att prata om tiden som yrkesverksamma på sjukhuset är det många och bra minnen som dyker upp.

– Jag började som läkare på medicinkliniken och var sedan chef där under 26 års tid. Det var en bra tid. Vi hade kul på jobbet och rekryterade gott om folk, säger Bo ”Bosse” Wikström som jobbade på sjukhuset mellan 1976 och 2011.

Bästa medicinkliniken

Han startade som AT-läkare för att sedan studera vidare till specialist. När han var klar med det hade han ett års tjänstgöring på sjukhuset i Umeå, vilket han minns som en mycket rolig och spännande period.

Bo Wikström ser tillbaka med glädje på tiden som yrkesverksam läkare.

– Alla vi överläkare som arbetade på Kalix sjukhus hade varit i Umeå tillsammans, vi kände varandra väl och hade även en bra kontakt med sjukhuset där. Under den tiden gick det ett rykte i Umeå att vi i Kalix hade den bästa medicinkliniken, det var riktigt roligt att höra.

Något som han var extra mån om under sin tid som chef på sjukhuset var att medarbetarna skulle utvecklas och ha det bra på jobbet.

– Det var fyra läkare som disputerade under min tid på kliniken, det var inte jättevanligt på den tiden. Det är alltid kul när medarbetare vill utvecklas och lyckas med det, berättar han.

Det märks att Bo Wikström har varit en uppskattad chef. När vi går igenom korridorerna på sjukhuset är det många som stannar till och hälsar på honom med leenden. En som stannar för att prata med honom är överläkaren Ivo Savinc, specialist i neurologi och internmedicin.

– Bosse var den som anställde mig och såg mig. Det glömmer jag aldrig, säger Ivo Savinc och ler stort.

Bo Wikström och Ivo Savinc i korridorena på Kalix sjukhus. Bilden är enligt Ivo Savinc den enda som finns på honom tillsammans med Bo Wikström.

Den före detta kollegan Kerstin Fredriksson jobbade som läkarsekreterare mellan 1977 och 2018. Hon minns tiden på sjukhuset som en tid under förändring.

– När jag började här hade vi pappersjournaler. Vi skrev ofta något akut och fick gå in till läkarna när de hade möte och be dem skriva på. Det kändes alltid lite som att man störde, men så var vi tvungna att göra för jobbets skull, säger hon.

Datoriseringen

Journalerna skrev sekreterarna utifrån läkarnas inspelade diktat. De kunde ofta samlas och bli till stora högar av papper. I slutet på 90-talet kom datoriseringen och de gamla pappersjournalerna skulle fasas ut för att istället bli digitala.

Kerstin Fredriksson minns att läkarna gärna ville behålla pappersjournalerna och att det tog ett tag att vänja sig vid de nya digitala journalerna.

– Övergången från papper till dator var rätt omfattande. Jag var en av personerna här som hade ansvar när vi startade med systemet VAS. Det var inte så stabilt till en början och alla behövde hjälp. Samtidigt var vi alla ovana vid att hantera datorer överhuvudtaget, berättar hon.

När det vårdadministrativa systemet var på plats och de hade kommit i gång blev dock allt väldigt mycket smidigare.

– Journalerna blev mer tillgängliga. När de var i pappersformat kunde de ofta vara på villovägar och så är det inte när allt är digitalt, säger Kerstin Fredriksson.

Gamla patientjournaler vid Kalix sjukhus, dock från långt innan Kerstins tid.

Märit Söderlund gick i pension för bara två år sedan. Hon ångrar att hon inte jobbade kvar längre än vad hon gjorde på sjukhuset.

– Jag hade svårt att gå härifrån. Jag hade kunnat tänka mig att jobba kvar till 68-årsåldern. Jag kan ibland fråga mig själv varför jag inte bara gick ner till femtio procent, säger den före detta undersköterskan.

Skyddad yrkestitel

Utifrån det Märit Söderlund berättar är det inte svårt att förstå att hon minns tiden på sjukhuset med glädje. Men det finns också minnen som inte är lika bra.

– En tid var det ett drev mot undersköterskor. Kompetensen skulle höjas och alla skulle bli sjuksköterskor, det tog hårt på gruppen och många skolade om sig. Men jag hade inte någon ambition att bli sjuksköterska, då hade jag gått utbildningen på en gång.

Märit Söderlund trivdes bra in sin roll som undersköterska och var tydlig med det under perioden då kompetensen skulle höjas och alla skulle bli sjuksköterskor.

Hon berättar att det var oroligt bland alla undersköterskor på sjukhuset under den perioden.

Nu är undersköterska en skyddad titel, hur känns det för dig?

– Det känns jätteroligt och bra. Det var bara synd att jag inte hann ansöka om den själv, säger Märit Söderlund.

När de tidigare arbetskamraterna pratar om sjukhuset är det mest det fina som de minns. Men de talar också om nedskärningarna som skett under åren och att de oroar dem.

– Det var nedskärningar de sista 10–15 åren jag jobbade på sjukhuset. Det skulle bara sparas pengar, vilket inte var speciellt roligt. Vi hade 259 vårdplatser när det var som mest, idag är det 24 platser, säger Bo Wikström.

Besparingar

Han berättar att varje gång några ur personalen tvingades sluta kunde det ta ett bra tag att bygga upp verksamheten igen.

Bild från Norrbottens läns landstings informationstidning år 1977.
Bo Wikström, till vänster i bild, med tidigare läkarkollegorna.

– Alla besparingar, stora som små, stör verksamheten. Det är klart det var kämpigt att arbeta under perioderna med mycket nedskärningar. Jag hade tur som hade många bra kollegor som hjälpte mig som chef, annars hade jag inte klarat det, berättar han.

De minns protester som hölls i Folkets hus i Kalix för att behålla vårdplatser och anställda.

– Vi hade det kostnadseffektivt i Kalix så vi förstod inte alls de förslagen, att det skulle bli så bra att flytta operationsplatser till Sunderbyn. Läkarna därifrån gillade att ibland komma och jobba här i Kalix. Men det var bestämt, operationerna skulle flyttas till Sunderbyn och där skulle det opereras dygnet runt, säger Kerstin Fredriksson.

Försiktig optimism

Att nedskärningarna fortsatte även efter de gått i pension har inte förvånat dem. Men de hoppas och vill tro att det finns mycket positivt som sker innanför sjukhusets väggar.

Bo Wikström, Sinikka Engström, nuvarande verksamhetchef, Märit Söderlund och Kerstin Fredriksson är alla optimistiska när det gäller framtiden för sjukhuset.

Vad tror ni om framtiden för Kalix sjukhus?

– Man önskar ju att sjukhuset får in personal så att de vårdplatser som finns här ska kunna hålla öppet. På grund av personalbristen är det bara 24 av 54 vårdplatser som är öppna. Det handlar inte bara om att sjukhuset ska vara en attraktiv arbetsplats, Norrbotten behöver också vara en plats dit folk vill flytta, säger Märit Söderlund.

Ingen av dem tror att sjukhuset kommer tvingas stänga. Men de hoppas samtidigt att nedskärningarna ska avta.

– IVA-platserna, som nu är tre, har det varit tal om länge. De har pratats om de ska få vara kvar eller inte. Jag hoppas verkligen de får bestå, säger Kerstin Fredriksson.

Glada minnen

När de talar om vad de minns mest av tiden på sjukhuset så återkommer de till gemenskapen och sammanhållningen.

Nuvarande verksamhetchefen Sinikka Engström kollar tillsammans med Bo Wikström i de 100 år gamla patientjournalerna från sjukhuset.

– Vi hade jätteroliga fester också, dem minns jag. Festerna och danserna stärkte sammanhanget och vi hade många givande samtal, berättar Bo Wikström.

Sinikka Engström är nuvarande verksamhetschef på medicin- och rehabilitering vid Kalix sjukhus. Hon minns också de gemensamma tillställningarna inom vården i östra Norrbotten.

– Jag kommer ihåg att det var en hel del roliga fester, precis som Bosse berättar, säger hon och skrattar.

Sinikka har jobbat på sjukhuset sedan 2010 och inom regionen sedan 1992. Innan hon började i Kalix arbetade hon inom ambulansen och på hälsocentralen i Haparanda.

Sinikka Engström berättar att de alltid fick ett bra bemötande när de kom med patienter från Haparanda till akutmottagningen i Kalix.

– Det var alltid Kalix man åkte till, det var min första kontakt med sjukhuset. Jag kommer ihåg Bosse, Märit och Kerstin från den tiden. Det kändes alltid tryggt att komma till Kalix sjukhus. Akutmottagningen här var jättebra när man kom med patienterna, berättar hon.

Storheten i det lilla

För henne är det viktigt att tänka positivt och inte tappa hoppet om framtiden för sjukhuset. Hon menar att det unika som de måste bevara med Kalix sjukhus är de korta avstånden mellan de olika avdelningarna och medarbetarna samt kompetensen som finns i huset.

– Storheten med det lilla sjukhuset är att vi har närheten och känner varandra väl. Jag håller med Bosses ord: att medarbetarna utvecklas och har det bra på jobbet är två viktiga grundstenar, som även jag har med mig i mitt ledarskap.

Gruppfoto på okända personer utanför Kalix sjukhus, då kallat lasarett, på 1930-talet. Den svartvita bilden ger perspektiv på de 100 år som gått.

Hur känns det för dig som verksamhetschef att sjukhuset firar 100 år?

– Det känns mäktigt ändå, det är en stor happening och det måste vi försöka fira ordentligt. Det är ju bara en gång i livet som vi kommer vara med om det, nästa gång finns inte vi kvar, säger Sinikka Engström.

Den 2 december 2023 är sjukhusets 100-årsdag och fredag den 1 december är dagen för det oficiella firandet.

Text och foto: Henny Bucht
Bild tidningsurklipp: NLL-tidningen
Gruppfoto 1930-tal: Edvin Ekblom

Fakta om Kalix sjukhus:

• Kalix sjukhus, även känt som Kalix lasarett, har cirka 400 anställda och 24 vårdplatser + 3 IVA vårdplatser.
• I upptagningsområdet ingår Kalix, Haparanda, Övertorneå och Överkalix kommun.
• Det ursprungliga sjukhuset byggdes som ett epidemisjukhus under åren 1922 och 1923.
• Totala kostnaden för sjukhuset uppgavs vara 492 083 kronor. Norrbottens läns landsting bidrog med 150 000 kronor.
• Sjukhuset invigdes den 2 december 1923. Landstinget tog över år 1937.

Källor: Kalix kommun och Region Norrbotten