Biobank

En biobank är en samling prover, till exempel blodprov, cellprov eller andra vävnadsprover, som tas i hälso- och sjukvården och sparas mer än två månader. Biobankslagen innebär att vårdpersonal är skyldiga att informera och inhämta patientens samtycke för att spara prover i biobank.

Lämnar du ett prov i sjukvården får det sparas bara om du säger ja. Ditt svar är viktigt. Du och andra har mycket att vinna på att banken växer.

Det finns mänga skäl att säga ja men du kan också säga nej. Vill du begränsa användningen av ditt prov eller få provet kasserat behöver vi av patientsäkerhetsskäl veta vad du säger nej till. Till hjälp finns en nej-talong som provtagande enhet kan tillhandahålla.

  • För uppföljning av din framtida vård och behandling.
  • För framtida generationers diagnos, vård och behandling, vid t.ex. genetiska sjukdomar.
  • För att löpande utveckla bättre och säkrare analyser.
  • För utbildning av personal inom vården.
  • För medicinsk forskning som förbättrar vården. All forskning prövas av en etikprövningsnämnd.

Vanliga frågor och svar

En biobank är en samling av prov som tas i hälso- och sjukvården och som sparas mer än två månader efter avslutad analys. Biobanker omfattar alla typer av prov som tagits från människa eller foster. Proven ska gå att spåra till en viss individ. Är de avidentifierade, d v s inte kan kopplas till uppgifter om dig som person, omfattas de inte av biobankslagen. Alla biobanker måste anmälas till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

Lagen ska skydda din integritet vid insamling, förvaring och användning av prov. Dessa används i första hand för din vård, diagnostik och behandling. Lagen ska samtidigt verka för att tillgodose den medicinska forskningens framtida behov av provmaterial.

Oftast sparas cell- och vävnadsprov – till exempel prov från tumörer och benmärgsutstryk – men också blodprov för utredning av infektioner och immunologiska sjukdomar samt prov för genetisk analys. Vanliga blod- eller urinprov förstörs som regel när analysen är klar.

När du lämnar ett prov som av medicinska skäl bör sparas mer än två månader ska du bestämma om det får sparas eller ej och ditt beslut ska dokumenteras på remiss eller annan journalhandling. Vårdas du en längre tid för samma sjukdom kan du samtycka för alla prov som tas under en sammanhängande period. Säger du ja sparas provet för vård, diagnostik och behandling, för utbildning av vårdpersonal, för kvalitets- och utvecklingsarbete i vården och för forskning och klinisk prövning. Du kan välja bort ett eller flera ändamål och du kan också välja att ditt prov kasseras efter analys. Du ska då ha fått information om de nackdelar det kan föra med sig.

Du måste få tillräcklig information och tid att bestämma dig. I själva vårdsituationen kan informationen vara kortfattad. Kan du inte bestämma dig sparas provet tills du fattat ditt beslut. Då får du information med dig hem. Om du är medvetslös eller på annat sätt oförmögen att fatta beslut kan du inte ge ditt samtycke. Då sparas provet tills du kan bestämma själv.

Ja, alla prov sparas tills du har bestämt dig. Att kassera ett prov kan innebära en risk för dig. Du måste själv ta konsekvenserna om du säger nej.

Tills vidare eller för en bestämd tid. Tiden fastställs av vårdgivaren med hänsyn till provens hållbarhet eller användbarhet.

I regel ja, men det finns undantag. Material som sparats för vård, diagnostik och behandling kan användas också för forskning, men bara om en etikprövningsnämnd sagt ja. Nämnden kan också kräva att provgivarna ska få information och/eller att det behövs samtycke. Har du sagt nej till forskning kommer provet aldrig att bli aktuellt för forskning.

Nej. Men vill du att ett prov som togs innan 1 januari 2003 ska kasseras kan du begära det. Vänd dig då till ditt landstings/regions biobankssamordnare för mer information. Vill man använda gamla prov för andra ändamål än vad de sparades för från början måste bestämmelserna i biobankslagen, till exempel vad avser information och samtycke, tillämpas. Också här gäller att projektet måste prövas av en etikprövningsnämnd.

Alla som kan ta emot och förstå informationen om det informerade samtycket får bestämma själva. För små barn bestämmer vårdnadshavarna.

Dina prov analyseras och du tas om hand på samma sätt som andra patienter eller provgivare. Den långsiktiga möjligheten till en säker diagnos och rätt behandling kan dock minska om äldre prov inte finns att jämföra med. Möjligheten till kunskapsutveckling, utbildning och framgångsrik forskning kan också minska. Kvalitets- och hälsoregister och heltäckande provbanker behövs för att utveckla hälso- och sjukvården och för svenska folkets hälsa.

Biobankslagen är en av flera lagar som finns till för att stärka din ställning och ditt inflytande i vården. Andra lagar på det området är hälso- och sjukvårdslagen, patientdatalagen, patientsäkerhetslagen, personuppgiftslagen (PuL), etikprövningslagen och offentlighets- och sekretesslagen.

När prov ska användas för forskning eller klinisk prövning.

Det gör många organ i Sverige. Dit hör till exempel Statens medicinsketiska råd, SMER, Vetenskapsrådet, VR, Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd, Forte, Djurförsöksetiska nämnder och Gentekniknämnden.

I princip nej. Men vid allvarliga brott kan en domstol besluta att material kan tas i beslag enligt rättegångs-och brottsbalkarna

Nej. Att överlåta biologiska prov eller tillgång till prov i vinningssyfte är inte tillåtet.

Nej. Biobankernas prov stannar, liksom den information som finns i din journal, i hälso- och sjukvården.

Nej, prov får endast utlämnas för vård och de andra godkända ändamålen. Provresultat omfattas dock av vanliga sekretessregler i vården och får därför utlämnas med ditt tillstånd.