Anne Posti: ”Sunderbyn är hemma för mig”
Anne Posti har varit med sedan Sunderby sjukhus invigdes för 25 år sedan. Först som sjuksköterska på akutvårdsavdelning 33, sedan som samordnare vid olika byggprojekt. ”Jag har en stark känsla för sjukhuset – det är fortfarande ett av de vackraste hus jag vet!”.
Anne Posti går med snabba steg efter Inlandsgatan, en av de två korridorer med glastak som löper genom sjukhuset. Då och då hejar hon på någon tidigare kollega eller annan bekant – under årens lopp har hon haft att göra med många av sjukhusets cirka 2 500 anställda.
Vi är på väg till fontänskulpturen Vardande Växande utanför restaurangen nära huvudentrén, den med ”snöbollarna” som drar blickarna till sig såväl sommar- som vintertid. Det är ett av hennes favoritställen, en plats hon gärna stannar till vid.
– Det betyder något för både patienter och personal att det finns konst att vila ögonen på, något som bryter av i den vanliga vårdmiljön, säger hon.
Enprocentsregeln innebär att cirka en procent av budgeten vid ny-, om- och tillbyggnad ska avsättas till konstnärlig gestaltning. Anne Posti har själv ingått i en grupp där regionens konstansvariga och representanter från olika arbetsplatser beslutade om inköp av konstverk.
– Även lokalvården och vårdhygien var inblandade. Det är mycket att ta hänsyn till när det gäller konst på sjukhus, säger hon.
”Vardande Växande” uppfördes i dammen utanför restaurangen år 2020. Under sommarhalvåret porlar vatten i fontänen. På vintern, när snön bildar ett täcke och mörkret sänkt sig, är konstverket upplyst och stenarna av granit för tankarna till snöbollar.
Upprymd känsla
Men vi tar det från början. Anne Posti vikarierade länge som sjuksköterska vid akutmottagningen på Luleå sjukhus. På 1990-talet var ett fast jobb långt ifrån någon självklarhet inom vården.
– På den tiden fick man nästan böna och be för att få jobba. Själv var jag vikarie inom akutsjukvården i tio år. Det var en helt annan situation än idag, förklarar hon.
Anne och de andra vikarierna var inte inblandade i planeringen av de nya lokalerna i Sunderbyn, det var däremot de fast anställda. Men hon var med och packade ner och upp en del utrustning och jobbade sedan den första kvällen på den nyöppnade avdelningen AVA 33.
Det var i februari år 2000 och hon minns fortfarande den upprymda känslan.
– Vi var så glada över att få vara med om allt detta – att som vårdpersonal få flytta in i sprillans nya lokaler är ju något som händer ”once in a lifetime”. Vi hade varit på en rundvandring under byggtiden, men det var en häftig känsla när vi äntligen var på plats och kunde börja jobba.
De anställda hade före flytten fått utbildning i den medicin-tekniska utrustningen. Trots det var det en hel del att klura ut den första tiden.
– Vi visste knappt hur de nya sängarna fungerade!
Anne Posti har tillbringat en stor del av sitt yrkesliv på sjukhuset och varit involverad i allt från akutvård till lokalanvändning och framtida vårdbehov. ”Sunderbyn är hemma för mig”, konstaterar hon.
Nya visioner
Det mesta som skulle till Sunderbyn fördes dit av en transportfirma, men personalen tog även med sig utrustning i egna bilar. Det fanns också sådant som inte var tänkt att flyttas med, men som visade sig behövas.
– Redan den första dagen fick någon på vår avdelning åka och hämta bäcken i rostfritt stål. De blev sedan kvar – de engångsbäcken som skulle användas fungerade inte, berättar hon.
Det fanns även andra tankar och visioner som fick läggas åt sidan. Ett exempel är att Sunderbyn var tänkt att vara ett papperslöst sjukhus.
– Så blev det ju definitivt inte. Till en början använde man något som kallades bed side. Man skulle gå runt med en handdator och dokumentera vid varje patient.
Stor kontrast
Akutmottagningens lokaler på Luleå lasarett var mörka och slitna, vilket gjorde kontrasten till de nya lokalerna än större. På AVA 33 i Sunderbyn fanns det dagsljus; patienterna kunde se ut genom stora fönster. Anne och hennes kollegor hade till och med tillgång till en uteplats, vilket kändes som en lyx.
– Jag tycker mycket om sjukhusets utformning och har alltid gjort. Det ska ju likna en stad med gator och kvarter – det är därför det är ytterväggar av tegel med balkonger i glasgångarna. Känslan är att du går in i en galleria. Och ljuset i glasgångarna är otroligt. Även på kvällen, när det är nedsläckt och lugnt, känns det magiskt med glaspartierna i taket.
Anne Posti vinkar åt en bekant som passerar i huvudentrén – hon är ett välkänt ansikte för många på sjukhuset. Bakom henne syns vägginstallationen ”Känsla av vatten” av konstnären Astrid Krogh, en av många konstnärliga gestaltningar på sjukhuset.
Men visst har de 25 åren som gått satt sina spår. En del ytskikt har fått skavanker och färgvalen är inte sådana som är moderna idag, konstaterar hon.
– Samtidigt är det gedigna material som använts, jag tänker exempelvis på stengolven. På det stora hela tycker jag att sjukhuset åldrats med värdighet.
Fest för personalen
Som en del av invigningen hösten 1999 bjöds alla som skulle börja jobba på sjukhuset in till ett firande. Omkring 2 000 personer deltog i festligheterna, som var förlagda till två kvällar. På Inlandsgatan och Kustgatan anordnades uppträdanden, tal, musik, karaoke och dans.
– Man möttes av röda mattan och hälsades välkommen, det var riktigt lyxigt och välordnat. Jag tror att alla hade roligt! Jag tycker att det var ett fint sätt att introducera sjukhuset för oss som skulle arbeta där.
Anne Posti minns att invigningsfesten skapade en positiv känsla hos henne:
– Nu är det här vårt sjukhus, nu ska vi göra något bra av det! Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag har hört att många andra också uppskattade arrangemanget.
Anne Posti minns tydligt känslan när hon började på AVA 33 i februari 2000, en avdelning som var placerad i anslutning till akutmottagningen. ”Det var så ljust och allt doftade nytt”.
På akutvårdsavdelning 33 vårdades olika patientkategorier, till exempel från kirurgin, ortopedin och internmedicin. Halva personalstyrkan kom från Luleå lasarett och den andra halvan från Centrallasarettet i Boden. Men några problem med ”vi och dom” och diskussioner om rutiner och arbetssätt kan Anne Posti inte minnas.
– Någon liknande avdelning hade inte funnits tidigare, varken i Luleå eller Boden. I stället kunde vi ganska enkelt bestämma hur vi skulle jobba. Vi blev ett sammansvetsat gäng som hade mycket roligt tillsammans.
Bytte bana
Efter 20 år inom akutvården, varav tio år som fast anställd vid AVA, kände Anne Posti att det var dags för något nytt. I augusti 2010 fick hon jobb som funktionsplanerare och gav sig i kast med det blivande patienthotellet Vistet.
– Det var mitt första stora projekt. Det började byggas 2012 och stod klart 2014. För mig kändes det rätt att vara kvar i organisationen och jobba med vårdutveckling, men på ett annat sätt.
Hon har därefter varit samordnare vid det stora om- och tillbyggnadsprojektet i Sunderbyn, som bland annat omfattade bygget av akutvårdsflygeln och det nya psykiatrihuset. Efter flera uppehåll i väntan på nya politiska beslut kunde spaden till slut sättas i backen. De nya lokalerna stod klara hösten 2020 och under våren 2021 flyttade verksamheterna in.
Den nya akutvårdsflygeln (i mitten av bilden) är ett av de byggprojekt som Anne Posti arbetat med. Hit flyttade akutmottagning, IVA, bild- och funktionsmedicin och sterilcentral under våren 2021. Flygfotot är från augusti 2023. Foto: Michael Törnkvist
Sjukhuset var från början cirka 120 000 kvadratmeter till ytan och utökades nu med ungefär 20 000 kvadratmeter, källare och allt inräknat.
– Det är komplicerat att bygga i en vårdmiljö, där allt från buller till vibrationer kan störa livsviktig verksamhet. Det får helt enkelt inte ske några misstag, säger hon.
Kommunikationen med enheterna fungerade bra, bland annat med hjälp av nyhetsbrevet ByggNytt. Det fanns också en funktion som kallades Stoppa bygget.
– Då kunde anställda vid exempelvis operation ringa och säga att vi ska söva en patient, nu måste ni pausa att såga i betong eller vad som nu pågick i närheten.
Förstående personal
Alla sjukhusets verksamheter har berörts av om- och tillbyggnadsprojektet, på ett eller annat sätt. Avdelningar och mottagningar har fått flytta för att frigöra ytor, en del flera gånger.
Anne Posti ser rörd ut när hon tänker tillbaka på de intensiva byggåren.
– Sjukhusets medarbetare har varit fantastiska, så oerhört tålmodiga och förstående, säger hon.
Under flera år höll hon och byggprojektledarna till i det röda byggkontoret i den norra delen av sjukhusområdet. Efter den senaste omorganisationen fick de i stället flytta till Regionhuset, varifrån Anne Posti nu jobbar med att samordna lokaler över hela länet.
Men när hon kommer tillbaka till Sunderby sjukhus blir hon alltid varm inombords.
– Det är verkligen en speciell byggnad, som betytt och betyder så mycket för så många.
