Alma gjorde sitt examensarbete i Amazonas – 11 timmars kanotfärd från närmsta civilisation

Mitt ute i ingenstans, djupt in i Amazonas djungel, finns en liten by. Här bor invånarna i hyddor, äter larver till middag och färdas med hjälp av kanoter i den krokodilfyllda floden. Här, av alla platser, valde läkarstudenten Alma Löfgren att göra sitt examensarbete.

Det låter som en film när Alma, 26, berättar om månaderna i djungeln. Allt ifrån inbördeskriget i Ecuador som bröt ut veckan innan avresa, till hur hon blev kär i en kille från urfolket. Eller hur alternativa läkemedel och lokala schamaner konkurrerar med den statligt finansierade sjukvården i landet. Men vi tar det från början. 

Vägen till yrket

Att Alma valde att bli läkare är lite av en slump. Det var inget självklart val, men ett samtal på ett flygplan gjorde att hon fick upp ögonen för yrket.  

– Jag började småprata med en man som satt på sätet bredvid. Då var jag sjutton år. Det visade sig att han var läkare, och när jag sa att jag funderat på yrket följde jag med honom på studiebesök på hälsocentralen i Älvsbyn. Jag följde med honom, tyckte det verkade kul och valde sedan att söka in till läkarprogrammet. Han gav mig alla möjliga tips och råd, säger hon. 

Sagt och gjort, idag läser Alma termin 11 på läkarprogrammet. De första fyra åren gjorde hon i Umeå, men har nu flyttat tillbaka till sina hemtrakter i Luleå. 

Det fanns flera exotiska djur på sjukhusområdet. 

Under utbildningens gång fick Alma upp ögonen för glesbygdsmedicin då hon gick inriktningen glesbygdsmedicinska spåret på läkarlinjen. Hon valde därför att göra sin praktik på avlägsen ort. Närmare bestämt på hälsocentralen i Storuman, som ligger en och en halv timme från närmaste sjukhus.  

Längtan utomlands

När examensarbetet närmade sig ville hon utomlands, men visste inte var. Med vägledning från Miguel San Sebastian, professor i folkhälsa, landade hon i ett beslut – ett litet sjukhus i Ecuadors inland, djupt inne i Amazonas täta djungel. 

Transporten till sjukhuset skedde via kanot längs floden Napo. 

– Jag bokade ett möte med den här professorn för att bolla idéer, och sa att jag gillar glesbygdsmedicin. Då sa han att han visste ett sjukhus som ligger elva timmar bort med kanot ute i djungeln. Jag trodde först att det var ett skämt, jag kunde inte förstå att det fanns sådaa extrema avstånd. Det är sådan skillnad från flera timmar med kanot ute i djungeln, till Storuman, där jag var innan, som är en och en halv timme till Lycksele sjukhus. Men jag bestämde mig för att köra på det. 

Med hjälp av professorn bokade Alma resan, vars slutdestinationen var Hospital Franklin Tello i byn Nuevo Rocafuerte. Den ligger precis vid gränsen till Peru. Närmsta staden, El Coca, ligger en dagsfärd bort med kanot. Mer glesbygd än så är svårt att hitta.  

Resan bjöd på många vackra solnedgångar. 

Turbulent omvärld

Inför avfärden hann dock säkerhetsläget i Ecuador förändras, då närvaro av illegala väpnade grupper och droghandel ökade kraftigt. Utrikesdepartementet avrådde från alla onödiga resor till stora delar av landet, och Alma fick både mail och telefonsamtal från Umeå universitet. Uppmaningen var tydlig: “Vi avråder dig starkt från att resa”. Men efter många om och men valde Alma att åka ändå. 

– Det var så nära att allt ställdes in. Men universitetet kunde inte riktigt förbjuda mig, och provinsen jag skulle till var inte inräknad i UDs (Utrikesdepartementets) avrådan. Jag var inställd på att åka så då ville jag inte ställa in en vecka innan. När jag berättar om det känns det nästan som en film. Men det är mitt liv, berättar Alma. 

Under flygresan var hon lugn. Väl framme vid vägens ände, där floden tog vida, slogs hon av känslan av nervositet.  

Nuevo Rocafuerte ligger djupt inne i Ecuadors djungel.

– Jag kommer ihåg att jag klev på kanoten och alla bara kollade på mig. Där satt jag ensam, svensk och vit, med en stor grupp av ursprungsfolket. Då kände jag mig ganska ensam och vilsen. Det var svårt att smälta och ta in.  

Men snabbt fann hon sig tillrätta och fick ett varmt mottagande i den lilla byn, vid namn Nuevo Rocafuerte. Där kom självaste polisen för att hjälpa henne att bära väskor. Hädanefter skedde i princip all kommunikation på spanska. 

Alma och två kollegor på sjukhuset Hospital Franklin Tello. Här står de i förlossningssalen mitt i natten. Det var den enda förlossningen som skedde under Almas tid på sjukhuset. Detta då invånarna vanligtvis föder hemma på golvet i sina hyddor. 

Undernärda barn

På sjukhuset väntade olika uppgifter och patienter. Den vanligaste patientgruppen enligt Alma var undernärda barn. Det var även det ämnet hennes examensarbete kretsade kring – kronisk malnutrition bland barn och vad för risker det för med sig. 

–  Barnen blir infektionskänsliga och får även blodbrist på grund av otillräckligt intag av järn. Staten i Ecuador har infört ett program för att förebygga kronisk undernäring, vilket innebär att varje barn ska komma på kontinuerliga kontroller till sjukhuset. Där de får mätas och vägas, och ges sedan vitaminer och näringstillskott. Där jag verkade var ungefär 25 procent av barnen undernärda, förklarar Alma.  

Barnen vägs och mäts regelbundet, enligt ett statligt program. 

Vidare förklarar Alma att målet är att barnen kommer till sjukhuset, men ofta behöver sjukhuspersonal ofta ta sig ut till barnen istället. Detta då all transport sker via kanot, något inte alla har tillgång till. I dessa fall mäts och vägs barnen i hemmet och får vitaminer efter ett speciellt schema. 

Exotiska sjukdomar

Under vistelsen dök det även upp patienter med andra lokalrelaterade besvär. Det kunde röra sig om ormbett, malaria eller denguefeber. För att undvika farliga djur och smittor behövde personalen arbeta i heltäckande kläder och flitigt använda sig av myggmedel. 

Vården i Ecuador är statligt finansierad, men ute i byarna i djungeln är det vanligt att vända sig till schamaner, berättar Alma. Hon beskriver dem som urfolkets motsvarighet till läkare. 

–  De använder sig av alternativ medicin och naturläkemedel. Mycket av det sker i ceremonier med en schaman där patienterna sägs renas från vad som kallas mörka energier.  

Exempelvis kan det vara att dricka ett te, tugga på bark eller genom att kläcka ett ägg på patientens huvud.  

– Urfolket har ibland en väldigt misstänksam inställning till västerländsk medicin. De har inte samma förtroende för oss. Till exempel de kosttillskotten vi gav barnen, ibland slutade föräldrarna att ge dem, säger Alma.  

Det var en del farliga djur i området. Här håller Alma i en krokodilunge.  

Vidare berättar Alma att sjukhuset i byn ändå hade någorlunda stort förtroende, men om en patient skulle remitteras till ett större sjukhus bemöttes det ofta av motstånd. Alma tror att det har att göra med att det historiskt sett har förekommit diskrimination gentemot urfolket.  

Dessutom att det blir en kostnadsfråga när det kommer till transportering och boende för anhöriga, då urfolket i regel är mycket fattiga. De flesta är självförsörjande med mat från djungeln, av frukt så som kassava och matbananer. Familjerna kan även få bidrag från staten på 50-200 dollar, som då ska räcka till vad som kan vara upp till tio barn. 

Sjukhuset i djungeln

Totalt fanns det 15 vårdplatser på sjukhuset i Roccaforte, med en läkare på plats dygnet runt. Men arbetet innebar även hembesök, vilket kunde innebära långa sträckor i snårig terräng djupt in i regnskogen. Och då det inte finns några ambulanser ute i vildmarken får sjukhuspersonalen ta till andra medel. I brådskande fall rycker kanotambulansen in – en kanot med båtmotor. 

När det är bråttom fungerar en kanot med båtmotor som ambulans. 

Alla som jobbade på sjukhuset var nyexaminerade, befann sig långt hemifrån och var mellan 24 och 27 år gamla. Alma berättar att det gjorde gruppen sammansvetsad. 

Träffade kärleken

Bland kollegorna var det en som stack ut i Almas ögon. Hon hittade kärleken i Christopher, en jämngammal ecuadoriansk läkare som kommer från ursprungsbefolkningen i en annan del av Amazonas. De fann varandra snabbt och spenderade varje dag tillsammans under hela Almas vistelse – som sträckte sig sex månader, från januari till juli 2024.  

När visumet tog slut och det var dags att åka hem till Sverige väntade en oviss tid för paret.

Alma och hennes pojkvän Christopher. De träffades på sjukhuset där de båda verkade. 

–  När jag skulle åka tillbaka så blev det väldigt tufft för då hade jag maximerat mitt turistvisum och min kille hade inget visum till Sverige. Vi sökte visum för att han skulle komma och hälsa på, men det blev nekat. Då visste vi inte när vi skulle ses igen. Det är verkligen en mardröm att vara i en relation och inte veta när man kommer att träffas igen. Men det löste sig till slut och han har varit här och hälsat på. 

Christopher när han landade i Luleå. 

Mot Vietnam

Härnäst ska Alma till Vietnam och göra en tre veckors lång praktik, primärt på barnavdelningen. Att jobba med vård av barn tycker hon om, och det kan bli aktuellt inför en framtida specialiseringstjänstgöring. 

–  Jag vill specialisera mig inom antingen pediatrik eller geriatrik. Så att antingen jobba med de allra yngsta eller de äldsta. Det är väldigt brett och man ser till hela människan, resonerar Alma. 

Efter Vietnam väntar en kort praktik på en hälsocentral i Piteå, därefter är den grundläggande läkarutbildningen klar. Målet då blir för Alma åka tillbaka till Ecuador och fortsätta jobba i Amazonas och hjälpa urfolket. 

Men för att få godkänt att verka som läkare i Ecuador väntar en administrativ process, som kan komma att dra ut på tiden. Så kommande halvår har hon lite andra projekt på gång. 

Eget företag

– Vi har precis startat ett företag där vi säljer direktimporterade filtar i alpackaull. Jag har alltid många idéer, så när jag såg hur fina filtarna var tänkte jag ta med hem som presenter.  

Filtarna av alpackaull har varit populära i Sverige, menar Alma. 

Målet är att donera en del av vinsten till urfolket i Nuevo Rocafuerte, som stöd till de mest sjuka patienterna. Detta eftersom det inte finns samma utvecklade välfärdssystem och stöd som i Sverige.Hunden Titan ägs numera av Alma och Chistopher. 

Att resan till Amazonas skulle ha en sådan påverkan på livet hade Alma svårt att tro. 

– Jag hade aldrig trott det här om jag tänker tillbaka på mitt liv för ett år sedan. Jag har lärt mig så mycket av tiden i Amazonas.  

Det mest ögonöppnande för Alma var att se fattigdomen.  

– Det är en grej att läsa om det, eller se det på TV, men det är som en annan sak att se det på så nära håll. 

Inhemsk konst som Alma och Christopher företag säljer.  

Tre snabba frågor med Alma: 

Vad låg temperaturen i Nuevo Rocafuerte på? 

–  Det var mellan 30 och 35 grader om dagarna.  

Vad var största skillnaden mellan Sunderbyn och sjukhuset i Amazonas? 

– Den största skillnaden är att där använder man pappersjournaler och här är det på datorn. Men medicinen är i princip densamma. Det är samma läkemedel, samma substanser. Sedan om det tog slut var det lite speciellt för då fick man beställa nya med kanoter. 

Vad fick du äta i Amazonas? 

–  Man fick ju äta det som fanns, det tyckte jag var lite jobbigt. Det var mycket ris och matbanan. Någon gång åt jag krokodil och det var ändå otippat gott. Det äckligaste jag åt var larver. Men det finns inga restauranger eller affärer, bara några små kiosker som är väldigt dyra. Jag saknade verkligen en god pizza eller en energidryck.

Text: Melissa Niemann