De älskar att arbeta på ambulansen: ”Jag kommer aldrig byta jobb”

Rebecca Bäcklin och Anton Norberg på Luleå ambulansen är överens om att de har världens bästa jobb. De vill också poängtera hur viktig kollegan är: ”Vi är bara två, samtidigt är vi alltid två”, säger Anton Norberg.

På ambulansen i Luleå jobbar ambulanssjukvårdaren Rebecca Bäcklin sen fem år tillbaka. Hon känner att hon är på helt rätt plats.

–  Jag gillar allt med att jobba här. Det bästa är att åka ut på larm och umgås med kollegorna. Att vara på jobbet är som att hänga med kompisar. Jag kommer aldrig byta jobb, säger hon.

Det bästa enligt Rebecca Bäcklin är kollegorna och att jobbet är så varierande.

Med sig har hon kollegan och sjuksköterskan Anton Norberg. Under dagen är det just de två som åker på larm tillsammans.

– Det första vi gör på morgonen är att stämma av hur den andra mår. Som idag när jag jobbar med Anton då frågar jag hur det är, om det är något som känns jobbigt så vill jag veta det, säger Rebecca Bäcklin.

Olika larm

När de stämt av måendet med varandra går de direkt in på rutinerna för dagen. De går då igenom bilen, alla läkemedel och ser till att de har med sig rätt saker.

– Det handlar också om vår säkerhet när det gäller att kolla om bilen är i bra skick. Sen ska vi vara redo för uppdrag, säger Anton Norberg.

När de åker ut på larm vet de aldrig vad de kommer till men får en uppdatering i bilen.

Vad kan det vara för olika larm ni åker på?
– Prio ett till prio fyra larm. Prio fyra får man nästan aldrig, det är när vi har en transport av en patient mellan exempelvis vårdcentral och sjukhus. När vi får en etta går vi direkt till bilen, vi går inte på toa eller äter klart. Du släpper allt, går och byter om för att sen gå till bilen, säger Rebecca Bäcklin.

Medan vi sitter och pratar med Rebecca och Anton går det ett larm med prio två. På grund av att det inte är ett prio ett-larm hinner vi följa med dem till hallen där ambulanserna står. Där tar vi några bilder och filmklipp på när de gör sig redo för att sedan åka i väg.

Instinktivt teamarbete

– I bilen på väg ut till larmen får vi en uppdatering kring larmet och får kanske veta mer om vad vi är på väg till. Då planerar vi för det och stämmer av med varandra, säger Rebecca Bäcklin innan hon hoppar in i bilen.

När de är tillbaka från larmet möter vi upp dem i lokalerna på Brandgatan i Luleå igen. Då berättar de att deras olika erfarenheter speglas i teamarbetet och de betonar också hur viktig kollegan är.

”Vi är bara två, samtidigt är vi alltid två”, säger Anton Norberg om teamarbetet.

– Vi lyssnar på varandra och bygger uppfattning om vad vi behöver göra på plats. Vi behöver nästan inte titta varandra i ögonen utan vi gör ganska mycket per automatik, säger Anton Norberg.

Rebecca säger också att när hon jobbar med Anton för dagen så är han det viktigaste för henne, att han mår bra och att de har koll på varandra.

– Vi är bara två, samtidigt är vi alltid två, säger Anton.

Vill inte byta jobb

Även om jobbet är tungt och stundtals väldigt mörkt så älskar de sin arbetsplats.

Rebecca Bäcklin och Anton Norberg instämmer båda i att de är på rätt plats.

– Jag är en person som gillar när det händer grejer. En del mår bra av rutiner, jag mår skit av rutiner. Jag gillar att inte veta vad jag kommer till och att få träffa nya människor varje dag, säger Rebecca Bäcklin.

Anton håller med. Han jobbade tidigare på en mediebyrå men kände under pandemin att han ville göra något som gör skillnad på riktigt.

– Jag återgick till att arbeta som sjuksköterska. Först var jag på akuten i Sunderbyn men hamnade här på ambulansen för ungefär ett och ett halvt år sedan, säger han.

Båda menar att det är ett fritt jobb med stort ansvar.

– Jag älskar akutsjukvården och då är ambulansen det ultimata, det finns inget bättre ställe att jobba på än ambulansen, säger Anton Norberg.

De arbetar hela tiden i gränslandet mellan liv och död och säger båda att det är viktigt att känna att man gjort ett bra jobb.

– Vi behöver klappa varandra på axeln och säga att vi gjort allt vi kunnat. På så sätt känns det bra att gå upp och göra det igen dag efter dag.

Text och foto: Henny Bucht