Från Kabul till Sunderbyn

När Shahnaz Rasoul, 47 år, gick på läkarutbildningen i Kabul, satte talibanerna stopp för kvinnors möjlighet att studera. Idag arbetar hon som sjuksköterska på Sunderby sjukhus och på fritiden hjälper hon nyanlända afghaner som försöker finna sig till rätta i samhället.

Det är eftermiddag på medicinavdelning 63 där hematologen, lungkliniken och den palliativa vården har sin hemvist på Sunderby sjukhus.

Shahnaz Rasoul visar vägen bort till änden av korridoren, där det finns ett ljust, fint samtalsrum med stora fönster och balkong utanför. Hon är en av de sjuksköterskor som har arbetat absolut längst på avdelningen och hon trivs här. Men vägen hit har varit lång och krokig.

När hon var ung i Afghanistan drömde hon om att bli hjärtläkare som sin bror. Hon växte upp med fyra äldre bröder som idag är utspridda över världen.

– Min storebror som jobbar idag som läkare i USA och tre av hans nio barn är läkare. Min bror i Nederländerna har fyra barn, varav tre är läkare. Jag har även en bror i Afghanistan med fyra barn och den äldsta är läkarstudent, berättar hon.

När hon var ung, drömde Shahnaz Rasoul om att bli läkare. Men hon blev sjuksköterska istället och trivs bra på avdelning 63 i Sunderbyn.

Hennes mamma var hemmafru, pappan hade eget företag i affärsbranschen och familjen hade god ekonomi.

– Det var en tid då man inte tänkte på krig. Kvinnor arbetade och gick i skola. De behövde inte ens ha sjal.

Hon kom in på universitetet i Kabul för att uppfylla sin dröm. När hon var inne på sjätte terminen på läkarutbildningen tog talibanerna makten och hon blev tvungen att sluta studera. Det här var för drygt 20 år sedan och liknade det som händer i Afghanistan idag.

– Alla tjejer var tvungna att stanna hemma. Jag kände mig helt deprimerad.

Åtta år i Läkare utan gränser

Till slut sa hennes pappa: ”Det här går inte längre”. Han tog med henne till den franska organisationen Läkare utan gränser, där hon fick börja hjälpa till som tolk. När de ansvariga i fick veta att hon hade studerat till läkare skickade de henne till Pakistan för att gå ett halvårs utbildning till sjuksköterska. Hon stannade sedan hos Läkare utan gränser i närmare åtta år.

– Egentligen fick man inte jobba som afghansk kvinna, så det vara bara en del som vågade. Poliserna var talibaner och de kunde piska och slå de som jobbade. Det hände mig också men jag fortsatte ändå.

Hon arbetade framförallt med personer som hade smittats med leishmania. Sjukdomen sprids med mygg och ger upphov till stora sår bland annat i ansiktet vid näsan och ögonen. Varje dag kunde de ta hand om upp till mellan 50 och 70 patienter och hennes uppgift var att behandla såren.

Shahnaz Rasoul arbetade i många år ideellt för Läkare utan gränser i Kabul. (Privat bild)

Språket ett hinder

Idag tänker hon ofta på sina släktingar som är kvar i Afghanistan, där situationen återigen är mycket svår.

– Det gör ont i hjärtat, säger hon sorgset.

Hon slutade hos Läkare utan gränser i samband med att hon gifte sig med en afghansk man som redan hade flyttat till Sverige, dit hon följde efter.

De första åren i Luleå fick hon tre barn som idag är 12, 15 och 17 år gamla. Drömmen om att bli läkare levde fortfarande, men språket var ett hinder och det var många kurser hon hade behövt komplettera med.

– Det gick inte. Min yngsta var tre månader och mitt äldsta barn fyra år när jag bestämde mig för att bli sjuksköterska istället.

Hon kom in på sjuksköterskeutbildningen Luleå tekniska universitet, men det var inte heller så enkelt att klara.

– Jag hade ingen kontakt med andra svenskar eftersom jag pluggade på distans. Jag uttalade orden för mig själv och ingen korrigerade.

Tyst i början

När hon var färdig och skulle ut och jobba var hon tyst 90 procent av tiden i början, för hon vågade inte prata, men det gick över.

Hennes första av delning var kardiologin, därefter hematologin.

– I början var jag besviken för att jag inte blev läkare, men nu trivs jag.

Hon och en nattsjuksköterska är de som har varit här längst på avdelningen, där hon numera även är handledare för nya sjuksköterskestudenter. Hon har mestadels hand om svårt sjuka cancerpatienter och patienter i livets slutskede. I arbetet ingår till exempel att ge cytostatika och antibiotika och göra allt för att patienten ska ha det så bra som möjligt, trots sin svåra sjukdom.

Känslomässigt kan det vara prövande.

– Om de börjar må bra och får åka hem blir jag lika glad som dem, men om någon går bort blir jag jätteledsen. När jag var ny särskilt grät jag för varenda patient som dog, även om de var 95 år gamla.

"Alla måste hjälpas åt"

På fritiden försöker Shahnaz Rasoul vara ett stöd för andra nyanlända afghanska kvinnor och barn som kommer till Luleå. Hon är både engagerad i Afghanska kulturföreningen och privat.

– De afghaner som kommit hit är en del av samhället vare sig vi vill det eller inte. Om ett barn är oroligt i klassen påverkas hela klassen. Och en klass kan påverka hela skolan. Därför tänker jag att om jag hjälper en afghansk kvinna så hjälper jag hela samhället. Jag säger hela tiden åt mina kompisar och mina barn att hjälpa varandra.

Shahnaz Rasoul ägnar mycket tid åt att hjälpa andra, men för henne är det naturligt.

När det är skollov försöker hon alltid ta lite semester och hitta på aktiviteter med barnen. Hon leder en kvinnogrupp som brukar träffas och ha matlagningskvällar. Då brukar hon också passa på att berätta om hur det svenska samhället fungerar, om rättigheter och skyldigheter. Däremellan blir det många telefonsamtal och personliga möten.

– Mina barn brukar säga att jag har fler kunder än 1177, säger hon och skrattar.

Stipendium av Luleå kommun

I februari i år tilldelades hon Luleå kommuns stipendium i kategorin ”Årets trygghets- och folkhälsoinsats”. Hon blev glad, men att hon hjälper andra är annars ingenting hon brukar fundera så mycket på. Hon menar att alla måste hjälpas åt för att man ska klara sig.

Så frågan är hur hennes energi räcker till allt hon gör.

– Så klart blir man trött. När man suttit med någon på akuten till klockan två på natten för att vara med som tolk, kommer hem och sover en stund och sedan ska skynda sig till jobbet klockan sex på morgonen. Men när man vet vad det betyder så känner jag att jag får energi av det.

Text och foto: Frilansjournalist Ulrika Vallgårda/Yours