Gällivare sjukhus fyller 50 år

När Gällivare sjukhus invigdes för 50 år sedan var det ett av landets modernaste och mest välutrustade. ”Så fint det nya sjukhuset var och så mycket roligt vi haft under åren”, berättar Marianne Ruisniemi och får medhåll av sina tidigare sjuksköterskekollegor Aune Henriksson och Karin Palmhed.

De tre pensionerade sjuksköterskorna har alla jobbat länge på Gällivare sjukhus. Men det var bara Marianne Ruisniemi som var med när det togs i bruk. Det var i början av mars 1973 som de första patienterna flyttades över till det nya sjukhuset, som uppförts på andra sidan Vassara älv.

En bro och en cirka 200 meter lång kulvert hade byggts mellan det gamla och det nya sjukhuset.

– De som inte kunde gå själva rullade vi över. Sängkörandet kommer jag ihåg, det var speciellt, minns Marianne Ruisniemi.

Det gamla lasarettet sprängdes senare i luften.

– Det blev bara ett moln, allt jämnades med marken.

Det nya sjukhuset invigdes den 9 april 1973 av socialminister Sven Aspling. Då liksom nu var sjukhuset ett förstärkt länsdelssjukhus för Malmfälten.

Det nya sjukhuset beskriver hon som ”rena himmelriket”. Rummen var fina jämfört med tidigare och utrustade med toalett och dusch.

– Det fanns både stora och små salar, med en betydligt högre standard än tidigare. Hissarna var också bättre. På det gamla sjukhuset hade vi en skraltig hiss som man nästan inte tordes åka i, berättar hon.

Vårdplatserna var inledningsvis 482 till antalet, att jämföra med dagens cirka 100.

– Vi hade 60 platser på medicin, plus överbeläggningar. Kirurgen hade också 60 platser, så det var många patienter att ta hand om, berättar Karin Palmhed.

Patienter från Furunäset

Även psykiatrins fem avdelningar, med cirka 30 vårdplatser på varje, var fullbelagda. Det nya sjukhuset var ett av de första i Sverige där kroppssjukvård och psykiatrisk vård bedrevs sida vid sida.

I samband med öppnandet flyttades patienter som var hemmahörande i Gällivareregionen från Furunäset i Piteå till det nya sjukhuset.

Kostnadsökningar låg bakom beslutet att delvis försöka ersätta de slutna psykiatriska vårdplatserna i landet med öppna och halvöppna vårdformer.

”Gällivare lasarett var dessutom det då modernaste i sitt slag som bedrev både somatisk och psykiatrisk sjukvård vilket gjorde den faciliteten mycket mer attraktiv än Furunäset. I jämförelsen med Gällivare sjukhus så betraktades Furunäset med tiden mer och mer som en del av det förflutna Sverige”, står att läsa i uppsatsen Furunäset och mentalsjukvården av Rolf Johansson.

Vid lasarettet användes den brickdukningsmetod som hade haft svensk urpremiär i Kiruna lasarett 1964. I förgrunden ses ekonomiföreståndare Ingrid Berg.

Ett vårdrum i det nya lasarettet. Salarna hade handfat och toalett i direkt anslutning, vilket var en standardhöjning.

”Inflyttningen i nya lasarettet föregicks av en intensiv utbildning. Här pågår en städlektion i lasarettets pampiga entréhall”, lyder bildtexten på baksidan av fotografiet.

Det nya sjukhuset hade 482 vårdplatser. Här syns tre av överläkarna. Från vänster Erland Linder, kirurg, Yngve Barkman, ögonläkare, och Stig Malmström, barnmedicin.

Fortsätter gärna

Marianne Ruisniemi började som sjuksköterska i Gällivare 1970, först på ett vikariat på kirurgen och sedan på medicinavdelningens manliga avdelning. Dit återkom hon efter sin vidareutbildning inom medicin/kirurgi och arbetade sedan som avdelningsföreståndare under 20 års tid.

– Efter en omorganisation slutade jag som avdelningsföreståndare, men var kvar som sköterska på avdelningen och mottagningen.

Efter pensioneringen 2013 har hon fortsatt av och till i vården fram till pandemin. Därefter har hon ryckt in på vaccinationsmottagningen och är inbokad på pass i höst.

– Jag har alltid tyckt om att gå till jobbet och fortsätter gärna ett tag till.

Tråkigt att sluta

Aune Henriksson kom till det tidigare lasarettet som sjukvårdsbiträde 1960 och utbildade sig därefter vid sjuksköterskeskolan i Boden. Efter ett år som sjuksköterska i Gällivare blev hon avdelningsföreståndare på medicinavdelningen, något hon sedan var under ”väldigt många år”, som hon uttrycker det.

Men just när det nya sjukhuset stod klart arbetade hon vid dispensären i Gällivare under ett års tid, 1973-74.

– Så jag kom till dukat bord kan man säga, allt var på plats när jag kom tillbaka. Jag fortsatte sedan som avdelningsföreståndare, på medicin och ortopeden.

Även hon arbetade kvar på sjukhuset efter sin pensionering 2006, främst på ortopeden, medicin och kirurgen.

– Jag måste erkänna att jag grinade när jag gick i pension, så tråkigt var det. Men sedan jobbade jag extra fram till 2017, då jag behövdes mer hemma.

Många veteraner

Karin Palmhed har också valt att fortsätta efter pensioneringen 2011, först på ortopedavdelningen och sedan vid vaccinationsmottagningen. Under sina 30 år på sjukhuset arbetade hon bland annat vid kirurgmottagningen, kirurgavdelningen och ortopedavdelningen. De sista åren var hon sektionsledare på Öron-näsa-hals-mottagningen.

– Jag har trivts med både yrket och sjukhuset. Vi är många som har jobbat länge här och det gäller alla personalkategorier, säger hon.

Tidigare fanns det dessutom inte så mycket annat att välja på som kvinna i samhället, konstaterar Aune Henriksson.

– Vi hade liksom bara sjukhuset och kommunen. Visst fanns gruvnäringen, men längre tillbaka var det inte så vanligt att kvinnor jobbade där.

Karin Palmhed och Marianne Ruisniemi minns tillbaka med hjälp av fotografierna, som visar brännbollsturneringar, skid- och badresor och andra aktiviteter som de anställda deltagit i under årens lopp.

Dundret Runt

Tillsammans tittar de tidigare kollegorna på bilder som finns uppsatta på väggen vid ett av mötesrummen. Det har bland annat anordnats olika resor, både i Norrbotten och utomlands. 

– Gällivare har haft en aktiv personalklubb som ordnat årliga aktiviteter, förklarar de.

I en monter finns diplom och utmärkelser, bland annat från personalklubbens segrar i Landstingsmästerskapen i fotboll.

De tre sjuksköterskorna har däremot haft ett annat idrottsintresse: längdåkning. Karin har åkt tremilaspåret i skidloppet Dundret Runt 36 gånger, Marianne 37 och Aune 38 gånger – att det handlar om tre spänstiga kvinnor råder det ingen tvekan om.

Inspiration från Köpenhamn

När de tänker tillbaka på det nya sjukhuset återkommer de till hur modernt och genomtänkt allt var, inte minst i jämförelse med det gamla lasarettet. Under planeringstiden reste en grupp från Norrbotten på en studieresa till sjukhus i Skåne och Köpenhamn, däribland Rikshospitalet.

När det nya sjukhuset stod klart var intresset stort från olika håll.

– Jag kommer ihåg en gång när jag skulle vara guide för en delegation från Luleå och Boden. Det var ju nytt för mig också och jag hittade knappt i lokalerna, berättar Marianne Ruisniemi och skrattar.

Personalmatsalen innebar ett lyft och i köket lagades maten mer från grunden. Patienterna tillfrågades varje dag om önskemål, exempelvis om de ville ha ett eller två ägg till frukost.

En brand påsken 1976 förstörde entrén, som nu även är ombyggd utvändigt. Sjukhuset tar emot patienter från Gällivare, Kiruna, Jokkmokk och Pajala, men även från andra håll i länet.

Brand i entrén

Entrén var välkomnande och utrustad med stoppade möbler, konst på väggarna och blommor. På långfredagens kväll 1976 utbröt en brand och förödelsen var stor.

– Allt var svart, det såg för hemskt ut. Entrén gjordes om helt, nu med brandsäker inredning, säger Aune Henriksson.

Kollegorna fortsätter sin vandring längs minnenas allé och berättar om olika händelser. Det är tydligt att de trivts på sjukhuset och känt att de har kunnat göra nytta.

Just mötet med patienter har varit guld värt.

– Man har fått så mycket tillbaka, varje dag. Patientkontakten har betytt mycket, säger Marianne Ruisniemi.

Stolthet i samhället

Vid fotograferingen utanför entrén kommer en av deras tidigare kollegor gående, Tomas Junkka. Det blir ett kärt återseende.

Tomas började som vårdbiträde 1974, när sjukhuset var så gott som nytt.

– Som färdig sjuksyrra i slutet av 1976 fick jag sedan anställning på en långvårdsavdelning i huset.

Han håller med om beskrivningen av sjukhuset som något speciellt.

– Allt var tiptop när vi började. Det var stort, modernt och nytt på alla sätt och vis, med jättemånga vårdplatser. Som jag minns det fanns det en stolthet i samhället över det nya sjukhuset, säger han.

Tomas Junkka och hans hustru Ingegerd har båda arbetat som sjuksköterskor på Gällivare sjukhus. ”Jag gick i pension i september förra året, men ska in och jobba fyra veckor nu i sommar”, berättar Ingegerd.

Just att man integrerade psykiatrin med somatiken var nytt och något som det talades om. Mycket av det som då var kopplat psykiatrin, som arbetsterapi och verkstäder, är idag borta. I de lokalerna inryms i stället Gällivares primärvård, både regionens hälsocentral Laponia och en privat vårdcentral.

– I Gällivare tätort finns all vård samlad här, förklarar han.

Förändrade behov

Efter många år som sjuksköterska blev Tomas Junkka föreståndare på Malmbergets hälsocentral, innan han gick vidare till jobbet som socialchef i kommunen.

Vilken är enligt dig den största förändringen vad gäller sjukhuset sedan 1973?

– För 50 år fanns det många vårdplatser och det har ju förändrats. Till exempel gick astmatiker förr med astmadropp, medan de idag sköter allt hemma med sprayer. Även hjärtvården sköts på ett annat sätt, exempelvis med ballongsprängningar. Behovet av vårdplatser är inte lika stort; numera är det mer mottagningsverksamhet och poliklinisk verksamhet som gäller.

Vad tror du om framtiden för Gällivare sjukhus?

– Säkert kommer innehållet att förändras i framtiden också, utifrån behov och ny kunskap. Men Gällivare sjukhus kommer absolut att behövas. Det ligger bra till geografiskt också, mitt i norra Norrbotten.

Text och foto: Ulrika Englund
Äldre bilder: Okänd fotograf