Ines, 84, går i pension – en av de äldsta i Region Norrbotten

Efter mer än 60 år som sjuksköterska, har nu Ines Borg gått i pension. Trots detta talar hon redan om att jobba lite extra. Hon har alltid sett sitt arbete som ett kall och har hela livet velat finnas där för att hjälpa människor och rädda liv.

Hennes sista arbetsdag på sjukvårdsrådgivningen 1177 var i oktober, där hon har arbetat som telefonsjuksköterska de senaste 24 åren. Vi passar på att få en pratstund med Ines, som bjuder kollegorna på hembakad hallontårta och de överraskar henne med sången om 1177 och Ines skiner upp.

Redan som ung visste hon att hon ville arbeta med att ta hand om barn och utsatta människor. Med detta kall i hjärtat gav hon sig ut i världen för att hjälpa till. I slutet av 60-talet reste hon till Jemen för att arbeta på Rädda Barnens sjukhus.

Att gå i pension har hon aldrig haft en tanke på, men nu har hon insett att var sak har sin tid. Hon ser tillbaka på allt hon har upplevt med tacksamhet, då hon mestadels fått vara frisk och fått göra det hon brinner för.

Valde sjuksköterska

– Hade min mamma fått bestämma skulle jag jobba på bank eller kontor, det var finare. Men jag ville bli sjuksköterska och kom in på sjuksköterskeutbildningen i Gävle. Det var skönt att komma hemifrån ett tag. När jag var klar fick jag tjänsten som sjuksköterska på barnavdelningen i Gällivare.

– Jag trivdes att jobba med barn och vidareutbildade mig till barnsjuksköterska. Sen ringde husmor och sa att de behövde få upp mig till medicinavdelningen, men jag ville vara kvar på barn. På den tiden hade man inte mycket att säga till om.

På den avdelningen träffade hon kärleken och hon flyttade ner till Göteborg med honom. Båda var samhällsintresserade och ville ut i världen och hjälpa till. Han åkte till kriget i Biafra och senare kontaktade Rädda Barnen Ines, som tackade ja till sjuksköterskeuppdrag på deras barnsjukhus i Jemen. Paret gick skilda vägar.

Tiden i Jemen

– Det var lätt att leva där även om det var primitivt. Man kände verkligen att man gjorde nytta. I början var det svårt att ta hand om alla undernärda barn. Jag har många minnen därifrån. Vi fick åka ut i byarna för att vaccinera barn och hjälpa dem för tidigt födda.

Ines stannade två år i Jemen. Där träffade hon en man som jobbade för Tyskland. Han åkte hem före henne och de hade bestämt att de skulle träffas på hemvägen, i Paris.

– Det kändes hemskt att komma till Paris då man varit i ett land där de hade det så svårt och primitivt. Jag trodde inte att det skulle bli något mellan oss men så jag blev gravid. Då bestämde jag mig att flytta tillbaka till Norrbotten där jag fick min son Daniel år 1971.

Ines på barnsjukhuset i Jemen.

Tillbaka i Norrbotten

Första stoppet blev Junosuando där hon jobbade som distriktssköterska. Efter det tog hon klivet in i skolans värld och fick tjänsten som skolsköterska i Luleå kommun där hon blev kvar i 36 år.

– Jag lärde mig otroligt mycket av att jobba med ungdomar. De var så öppna. Jag lämnade alltid min dörr på glänt om jag inte hade besök. De frågade mig om de skulle stänga dörren medan de satt utanför och pratade men jag sa nej, det behöver ni inte. Jag lyssnar men jag ska inte lägga mig i, förrän ni frågar.

Stor arbetsbörda

Under den tiden arbetade hon extra på jourcentralen under kvällar och helger. Arbetsbördan växte och fler ungdomar kom och knackade på, trots att hon var upptagen och det lyste rött vid dörren. Det blev en enorm arbetssituation.

– Jag började kolla mitt blodtryck när jag kom hem, men det var bra. Jag hann med ett läkarbesök, men strax efter det fick jag en stroke. Då var jag 61 år och blev förlamad på vänster sida. Det var fruktansvärt men de sa att jag har goda förutsättningar att klara mig. Så jag satte i gång och träna och när jag kom tillbaka hade de anställt en till.

Tårtkalas för kollegorna på 1177.

Dags för pension

Vid 65 år var det dags att gå i pension men då sökte Ines norsk legitimation. Trots det kände hon inte för att åka dit och i samma veva värvade de henne till jouren och sjukvårdsrådgivningen, 1177. Så pensionär blev hon aldrig.

– Det som har varit mest fantastiskt är att jag aldrig känt sig som en gammal kärring. Jag är ganska lugn av mig och hetsar inte upp mig. Jag har sett så mycket i Jemen, så lite utslag eller liknande stressar inte upp mig.

– En del som ringer in säger att de hör att jag är så lugn och säger att de också blir det när de får prata med mig. En undrade om jag var lite äldre och jag svarade ja, men jag har aldrig sagt min ålder.

På frågan om vad som varit mest utmanande i yrket, svarar Ines ingenting efter tiden i Jemen. Där fick de uppleva så mycket. När det kommer till vad som varit det bästa, så är det att hon har det i generna, att ställa upp för folk. Hon har fått ett annat perspektiv och många utländska vänner.  

Till slut pensionär

Hur känns det att bli pensionär?

– Var sak har sin tid och nu var det dags. Jag kan vara medläsare via Röda Korset och hjälpa nya svenskar att läsa. Annars tycker jag inte att det finns så mycket att göra. Jag gillar förstås mina promenader vid vattnet, och jag älskar att pyssla med blommor, min rabatt och mitt uterum.  

När Ines får frågan om vad hon skulle säga till de som överväger att bli sjuksköterskor, svarar hon att hon verkligen rekommenderar det. Vidare berättar hon om tre ensamkommande flickor från Afghanistan som till en början inte fick gå i skolan. Då skrev hon ett brev till Skolverket, och kort därefter fick de börja på en friskola. Två av dem är nu utbildade sjuksköterskor, och en blev tandhygienist.

– Jag har jättemycket kontakt med dem och är så glad över deras val, avslutar Ines.

Ines med kollegorna från 1177.

– Vi är så tacksamma över tiden vi fått jobba med Ines och tomrummet kommer bli stort. Hon är en fantastisk person, säger kollegorna som hälsar henne välkommen in på en kopp kaffe när hon får lust.