Livet på en hälsocentral i glesbygd
På en hälsocentral i glesbygd måste personalen vara beredd på det mesta. Som i Arvidsjaur där de ifjol somras fick ta hand om inte mindre än fyra förlossningar.
Arbetet på en hälsocentral 13 mil från närmaste sjukhus kräver initiativförmåga och kunskapsbredd. Ett av de yttersta tecknen på hur man reder sig själv i glesbygd är när de får förlösa kvinnor som inte hinner in till sjukhuset.
Helena Wallström är specialist i allmänmedicin men också i gynekologi och obstetrik, Anna-Maria Jakobsson är barnmorska och Nadja Johansson ST-läkare.
Alla tre har varit med på förlossningar.
– Jag har varit med på tre. Två här på hälsocentralen och en på en p-ficka lite utanför, berättar Helena Wallström.
Anna-Maria Jakobsson, Nadja Johansson och Helena Wallström tycker det är speciellt att arbeta på hälsocentral i glesbygd. Ingen av dem skulle vilja byta.
Födde jätteelegant
Första gången var det en omföderska som skulle gå på ett planerat besök hos barnmorskan Anna-Maria Jakobsson, men såg ganska besvärad ut när hon gick i väntrummet. Personalen tog med henne in i akutkorridoren och kallade på hjälp. De ringde också efter pappan och försökte hejda krystvärkarna tills han kom skyndande i ilfart.
– Jag minns att vi fick försöka lugna honom, han var ju lite uppjagad och frågade oss vart de skulle åka och föda. Vi sa att vi inte tänkte att de skulle åka någonstans alls, berättar Helena Wallström och ler åt minnet.
Det hade gått snabbt vid den första förlossningen också, så kvinnan själv var inte så förvånad. Men den här gången gick det på under en timme.
– Hon födde jätteelegant, säger Helena Wallström.
– Jo, det gick jättefort, minns Anna-Maria Jakobsson som tog emot det välmående barnet när det kom ut.
Först efteråt fick paret åka in med barnet i ambulans till BB.
Barnmorskan Anna-Maria Jakobsson och ST-läkaren Nadja Johansson tycker att Arvidsjaur har en bra hälsocentral, där man hjälper varandra och det är högt i tak.
Häftig upplevelse
Att förlösa på hälsocentralen går oftast bra, konstaterar de.
– Det händer någon gång ibland och då får man lösa situationen. Och det är ju häftigt att få vara med, säger Anna-Maria Jakobsson som varit med om det många gånger genom årens lopp.
Helena Wallström instämmer.
– Vi har den utrustning som behövs för att klara en normal förlossning, men vid komplikationer är det definitivt att föredra att befinna sig på ett sjukhus. Men det är sällan när ett barn kommer snabbt som det blir komplikationer utan det är oftast svårare när det drar ut på tiden, konstaterar hon.
Två ambulanser står beredda att rycka ut i garaget.
Födde i en p-ficka
Gången dessförinnan var det en kvinna som födde i en p-ficka en vinternatt. Helena Wallström var inte i tjänst, men ambulanspersonalen visste att hon var på orten. Föräldraparet var på väg in till sjukhuset, men efter vägen insåg de att de inte skulle hinna fram och ringde 112.
– Ambulanspersonalen i sin tur ringde till mig och sa att ”visst följer du med?” Jag låg och sov, men sa att de kunde komma och hämta mig. ”Vi står redan utanför”, svarade de.
Hon minns hur de körde och körde och att det kändes som att de aldrig kom fram. Det var inga gatlysen, men plötsligt såg de bilen på en p-ficka och svängde in.
– Den pappan var jätteglad att se oss, berättar Helena Wallström.
Helena Wallström, Nadja Johansson och Anna-Maria Jakobssons arbetsplats ligger granne med Lappstaden i Arvidsjaur. En plats för långväga kyrkobesökare med rötter från 1600-talet, då Arvidsjaur utsågs till tings- och marknadsplats och en kyrka började byggas.
Alla mådde bra
Kvinnan fick flytta över och lägga sig på britsen i ambulansen, medan pappan fick sätta sig i fram.
– Hon såg lite plågad ut när hon gick från bilen och det var blött och blodigt. Vi frågade om hon ville krysta och hon sa ”ja”, och kunde andas ut.
Och så föddes den lilla bebisen och efter kom moderkakan och alla mådde bra.
Innan de åkte in med barnet till BB körde de tillbaka till hälsocentralen för att fräscha upp sig lite och hämta torra handdukar.
– Det var ju ändå mitt i vintern, säger Helena Wallström.
Anna-Maria Jakobsson har arbetat som barnmorska i Arvidsjaur i 23 år.
Förstföderska
Vid den tredje förlossningen handlade det om en kvinna som nyss hade flyttat till orten.
– Det var en förstföderska och vi hade inga journaler på henne och hade aldrig träffat henne. Inte heller var hennes man med, så det var ganska mycket som var osäkert.
Hon hade tänkt åka in med ambulans, men ambulanspersonalen blev lite osäker på om det var läge för det och åkte först förbi hälsocentralen för en kontroll. På mindre än 20 minuter var barnet fött.
Alla de tre barnen som hon har förlöst har hon träffat senare igen.
– Det är ju speciellt. De här barnen rår man om lite extra, säger hon.
Här finns förlossningsväskan! Och den har kommit väl till pass många gånger.
Ville jobba på ett mindre ställe
Även Nadja Johansson har varit med och förlöst en kvinna och en annan gång var det nära.
Hon började först gå en ST-utbildning i internmedicin i Piteå och trivdes fint, men bytte efter ett tag.
– Jag är själv från en by 10 mil från Örnsköldsvik och är van vid att ha fem mil till hälsocentralen och tio mil till sjukhuset, berättar hon.
Hon ville gärna bo och jobba på ett mindre ställe och eftersom hennes man kommer härifrån blev det Arvidsjaur.
– Jag tror kanske att bredden hade överrumplat en som ny i fall man inte hade haft så fina kollegor. Det är ju inte många distriktsläkare som får förlösa ett barn och själv har jag fått göra det redan under min ST-tid, säger hon.
Fyra förlossningar
Förra sommaren var det fyra förlossningar på hälsocentralen och i ambulansen under loppet av tre månader. Vid en av dem var hon med och förlöste mamman.
Kvinnan kom in på hälsocentralen med kraftiga värkar och i det här fallet gav personalen på förlossningen rådet att åka in eftersom kvinnans blodprover gav skäl till det.
Nadja Johansson fick följa med tillsammans med två rutinerade ambulanssköterskor. Någon barnmorska var inte på plats, men det fanns en i tjänst i Älvsbyn.
– Men vi hann inte riktigt fram till Älvsbyn, konstaterar hon.
Helena Wallström är allmänläkare, men också specialist i gynekologi och obstetrik. Hon berättar om flera tillfällen då hon har varit med och förlöst barn, när mammorna inte hunnit in på sjukhus.
Fantastiskt att vara med
Samtidigt som hon peppade mamman i ambulansen, läste hon i smyg på i ett PM om hur man upplivar en baby som inte mår bra.
– Det var lite speciellt, men jag tycker ändå man måste ha i åtanke att det kan hända saker, även om det oftast går bra för dem som föder snabbt.
Hon hade packat med extra kompresser och mediciner men det mesta fanns i ambulansen. Pappan fick sitta fram.
– Mamman och jag fick så himla fin kontakt, det var fantastiskt att vara med. Ambulanssköterskan Sara Öhman och jag hade ett bra samarbete och kvinnan tog värkarna som en drottning. Och så plötsligt var det dags, vi stannade i en p-ficka och ut kom bebisen.
Pirrigt
Hon fick gnugga igång den lilla gossen med handdukar och sedan skrek han.
– Det var verkligen pirrigt, minns hon.
Mitt i alltihop frågade hennes kollegor om hon behövde barnmorskan från Älvsbyn och hon konstaterade att hon inte behövde det längre.
– Allt gick jättebra och när jag träffade mamman på BVC senare med sin bebis så kändes det extra fint.
Både hon och de andra två känner att jobbet på hälsocentral i glesbygd ibland sätter dem på prov.
– Men här har alla grundinställningen att lösa saker. Det finns inget alternativ och samtidigt kan jag känna en trygghet i att vi har bara det vi har, och nu måste vi göra det bästa vi kan av det, säger Helena Wallström.
På vårdavdelningen finns ett särskilt rum inrett för palliativ vård, där det är gott om plats även för anhöriga som vill hälsa på.
Jobbar lösningsorienterat
En gång var det ett barn som inte mådde bra när det föddes och eftersom de saknar ett värmebord tog de fram en hårtork från avdelningen och värmde barnet tills helikoptern kom.
– Vi jobbar lösningsorienterat, säger Helena Wallström.
En gång var det en turist, inte ens 40 år fyllda, som kom in med ont i bröstet och fick hjärtstopp. En AT-läkareutförde defibrillering och patienten överlevde.
– Det är ju inget man normalt gör på en vanlig hälsocentral, men det är sådant som kan hända här, säger Helena Wallström.
De har sex obs-platser där de kan lägga in patienter för palliativ vård, patienter med infektioner eller sådana som behöver eftervård till exempel efter en fraktur.
40-tal anställda
Det är totalt ett 40-tal anställda och förutom allt en vanlig hälsocentral har, har de också röntgen och två ambulanser på hälsocentralen.
Nadja Johansson tror inte att jobbet hade varit lika roligt i en större stad.
– Visst, vi har ju också förkylningar, sjukskrivningar, parkeringsintyg för rörelsehindrade och sådant, men i tillägg till vanligt roligt mottagningsarbete ger vårdplatserna ett internmedicinskt perspektiv och sedan inträffar de här minnesvärda händelserna med förlossningar eller när vi måste gipsa och sy.
Det kan också komma patienter med hjärtinfarkt som de i samråd med Sunderby sjukhus kan ge propplösande medicin till eller septiska patienter som måste stabiliseras innan de skickar dem vidare.
Akutkorridoren på hälsocentralen.
Hundslagsmål
Helena Wallström minns paret som kom in efter att de hade försökt skilja på sina två stora hundar som kommit i slagsmål.
– De var hundbitna, rivna och klösta över hela armarna. Sedan satt de här och sa nästan förlåt för sina skador, för det var ju inte meningen att det skulle bli så.
Ett annat fall hon minns var när det var en pojke som köpt ett gigantiskt stort fiskedrag som en anhörig råkade få i huvudet.
– Det satt så hårt och djupt i skalpen så vi kunde inte knipsa bort hullingen med våra vanliga verktyg, utan fick ringa till OK och be om hjälp. En av vaktmästarna for dit och hämtade en stor avbitartång som vi spritade av, minns hon och skrattar.
Helena Wallström, Nadja Johansson och Anna-Maria Jakobsson delar gärna med sig av sina erfarenheter från att arbeta med hälso- och sjukvård i glesbygd.
Förfrysningsskador
En annan gång var det en stor militärövning på orten och det kom militärer från Europa för att träna sig på att åka skidor i kallt klimat.
– Vi fick in förfrysningsskador och de ramlade och slog sig. Det var som att man undrade om gipset skulle räcka och vi bad dem att förvarna nästa gång de skulle ha en sådan stor övning, berättar Helena Wallström.
När hon kom till Arvidsjaur 2015 hade hon tänkt stanna i tre månader.
– Nu har det gått åtta år och jag vill bara föra fram vilket oerhört spännande jobb det är. När det blir svårt är man aldrig ensam heller, utan vi sluter upp för varandra. Jag tycker verkligen att alla ska ta chansen att jobba i glesbygd.
Distriktsläkaren Sofia Åhman Näslund med sin son Oliver, född på Arvidsjaurs hälsocentral. Foto: Privat.
En dimension till
När reportaget är klart, alla intervjupersoner har läst igenom texten och kollat att allting stämmer och det ska skickas in för publicering, säger hälsocentralens chef att ”det finns en dimension till i det här med förlossningar i glesbygd” – om det finns intresse att ta med det.
Det handlar om hälsocentralens egen distriktsläkare Sofia Åhman Näslund, som just nu föräldraledig.
Vi hörs på telefon.
– I höstas föddes vårt andra barn och det gick så oväntat fort, så vi hann inte längre än till mitt jobb, berättar hon.
Fantastiska kollegor
Det var en vardag och barnmorskan Anna-Maria Jakobsson var i tjänst.
– Det var hon som förlöste mig tillsammans med en läkare, sjuksköterska och en undersköterska. Det gick så snabbt så man hann inte tänka så mycket, men min upplevelse av det var enbart positiv. Det är fantastiska kollegor jag har, säger Sofia Åhman Näslund.
Pojken som föddes heter Oliver och är nio månader nu.
Text och foto: Ulrika Vallgårda, frilansjournalist/Yours
