Nya kulturchefen: "Utan kultur får vi ingen tillväxt"

Anette Winblad, född 1964, ursprungligen från Lassbyn utanför Boden, är länets nya kulturchef. Hon betraktar kulturen som en överlevnadsfråga för Norrbotten.

– Det spelar ingen roll hur många industrier vi startar, har vi inte kultur får vi ingen tillväxt. Det skulle vara som att leva utan kärlek.

Anette Winblad slutade som kulturchef i Gällivare en fredag och började i regionhuset påföljande måndag. Just nu har hon något av en introduktionsmånad, då hon försöker sätta sig in i allting och lära känna medarbetarna, alla de som jobbar på kansliet och cheferna för regionens kulturinstitutioner.

Anette Winblad har alltid haft ett brett kulturintresse och tycker det är roligt att få använda sina erfarenheter i den nya rollen som regionens kulturchef.

När vi ses har hon bara haft jobbet ett par veckor. Hon kommer direkt från ett möte med andan i halsen och läderportföljen i handen. Hon hälsar glatt på kollegorna i korridoren, kommenterar någons sommarklänning, innan hon efter ett kort ögonblicks letande visar in i sitt nya kontor.

Filmare och filmregissör

Hon har en bakgrund främst som filmare och filmregissör, men under hela sitt liv har hon brunnit för all sorts kultur och trots att ingen annan i släkten var kulturarbetare föddes tidigt tanken på att det var det hon ville ägna sig åt.

Hon minns sig själv som något av en pojkflicka, vilket var naturligt då hon växte upp med sina morbröder ute på landet.

– Mamma önskade nog att jag skulle vara lite mera ”flickig” och anmälde mig till danslektioner, så att jag skulle få bättre hållning och inte gå så bredbent, berättar hon och skrattar åt minnet, men för att nyansera bilden tillägger hon i nästa andetag att hennes mamma alltid kämpat för lika rättigheter och jämställdhet.

Kulturintresset väcktes tidigt

Hon är uppvuxen de första åren med sin mormor som var hemmafru med sju barn och morfar som var skogsarbetare. Senare bodde hon också med sin mamma i Piteå. Hennes pappa är grek och var i Sverige på boxarstipendium. Han tränade för Ingemar ”Ingo” Johansson berättar hon inte utan stolthet i rösten.

– Mamma och pappa var aldrig gifta, men jag har vistats en hel del hos honom i Grekland.

Ett fint minne från barndomen, som hon tror la grunden för hennes kulturintresse, var när hennes mamma tog med henne på pjäsen ”En kvinna” av Dario Fo med Sara Arnia.

– Egentligen var jag för liten, kanske åtta eller nio år, men den gjorde väldigt starkt intryck på mig.

Vid den tiden hade hon också sin första bioupplevelse, filmen om Pippi Långstrump, i Gunnarsbyns folkets hus.

Arbetade i sjukvården

Hennes mamma var sjuksköterska och jobbade under ett par år på Furunäsets mentalsjukhus.

– Jag fick aldrig vara lucia i skolan eftersom jag var både kort och mörk, men på Furunäset fick jag komma och vara det, berättar hon.

Hon var ofta och hälsade på mamma på jobbet och det var där hon kom i kontakt med fotografi.

– Det var en patient som var fotograf. Han hade inrett sitt patientrum som mörkrum och visade mig hela processen, hur man framkallade och gjorde bilder.

Alltsedan dess har hon varit intresserad av fotografering. Även de tider då hon haft sina fyra barn hemma har hon beslagtagit en av husets toaletter för att ha som mörkrum berättar hon och skrattar igen.

Efter gymnasiet utbildade hon sig till mentalskötare och undersköterska och arbetade i sjukvården under några år innan hon sökte in på regiutbildningen på Kalix folkhögskola.

Gemensamt för både vården och filmen är att man jobbar nära människor, konstaterar hon, och det tycker hon om.

När hon var klar med utbildningen startade hon eget företag och har sedan dess jobbat med många olika produktionsbolag – som manusförfattare, regissör, filmare, producent, rollbesättare med mera. Basen och boendet har varit i Luleå eller Stockholm, men jobben har funnits över hela Norden och hon har tillbringat mycket tid på resande fot.

Några exempel på produktioner i länet som hon har arbetat med är tv-serierna Jägarna, Tjockare än vatten och filmerna Charter, Flocken och Dröm vidare.

– Det har varit jätteroligt att jobba med filmproduktion och jag har haft förmånen att arbeta med många fantastiska kreatörer och skådespelare.

Filmbransch i förändring

Men filmbranschen förändras i snabb takt, konstaterar hon, och tempot har blivit allt högre, speciellt när det gäller tv-serieproduktion.

– Det blev nästan lite som att jobba i en fabrik.

När hon fick barnbarn kände hon att hon inte ville fortsätta att alltid bo borta och med så tuffa arbetstider så att hon ibland inte kunde komma hem på flera veckor.

Hon fick tipset att söka jobbet som kulturchef i Gällivare av en tidigare kollega i branschen som också bytt bana. Hon tänkte att det skulle kännas bra att använda alla sina erfarenheter från kulturområdet och föra vidare dem.

– Mitt intresse för kulturen har alltid varit brett och har omfattat alltifrån musik till bildkonst.

Något som också lockade med Gällivare var snön. Hon älskar skidåkning både utför och på längden.

Hon hann jobba där i fyra år.

– Jobbet har varit fantastiskt. Jag har lärt mig väldigt mycket och har verkligen fått ett inifrånperspektiv, inte minst vad gäller nationella minoriteter.

Inte bara galor

De administrativa delarna, som nu följer med henne även i jobbet som kulturchef i regionen, är hon inte främmande för.

– Man tänker kanske att film bara är guldbaggegalor. Men som produktionsledare eller producent arbetar man mycket administrativt. Man gör ansökningar, skriver avtal med anställda, sätter ihop budgetar och har ett ekonomiskt ansvar.

Under tiden i Gällivare har hon också varit delaktig i den pågående stadsomvandlingen. Hon har varit med och flyttat ett bibliotek från Malmberget, ett stort antal exteriöra konstverk och mycket annat och hon har slagits för att kulturen ska få ta plats.

– Det är ett samhälle där industrin är väldigt stark och där andra intressen har mycket högre status. Men det finns också ett kulturliv med många skickliga utövare, alltifrån konsthantverkare till musiker, som vi behöver lyfta fram och synliggöra.

Anette Winblad håller i sommar på att sätta sig in i det nya jobbet.

Brinner för regional kulturutveckling

När tjänsten som kulturchef i regionen blev ledig var det flera som tyckte att hon skulle söka, men sedan var det ändå inte helt självklart för henne att tacka ja då hon fick erbjudandet.

– Jag hade mycket på gång i Gällivare och trivdes bra där. Och samtidigt som jag blev väldigt stolt och glad innebär det nya uppdraget ett stort ansvar och det är jag ödmjuk för. Men jag har otroligt kompetenta medarbetare och jag hoppas att jag ska kunna axla ansvaret på ett bra sätt.

Hon brinner för regional kulturutveckling och anser att vi idag, i en tid då nya industrier ska etableras, länet ska växa och man hoppas på stor inflyttning, mer än någonsin behöver satsa på kulturen i regionen.

– Gör vi inte det blir det ingen tillväxt. Människor klarar sig inte med att bara arbeta – att jobba, sova, dö – vi måste leva också.

Hon vet inte om alla politiker tänker som hon, men som tjänsteman och kulturbyråkrat ser hon det som sin uppgift att ge underlag till beslutsfattarna så att kulturlivet prioriteras.

– Forskningen är helt enig. Kultur och hälsa hör ihop, lika mycket som idrott och hälsa.

Den är också livsviktig ur ett demokratiskt perspektiv, menar hon.

– Kulturen har inte enbart i uppgift att underhålla utan behöver även få vara samhällskritisk.

Kulturen ska blomstra i hela regionen

Hon har mycket att sätta sig in nu och hon misstänker att hon kommer att ägna sommarsemestern åt att läsa på.

Som tidigare kulturchef i Gällivare har hon redan varit med och bidragit till den regionala kulturplanen och i det regionala samarbetet mellan kommunerna, regionen och civilsamhället.

– Vi behöver lyfta och stärka de konstnärskap som finns i Norrbotten inom alla konstformer och inom våra olika nationella minoriteter, och vi behöver också sträcka på oss för vi har mycket att vara stolta över.

Hon vill säkerställa att kulturen ska blomstra både på de större orterna och i glesbygd, där det ibland kan vara mer utmanande.

– Det är kanske det viktigaste för mig, att vårt regionala arbete måste omfatta hela vår region. Det är en demokratifråga att du ska kunna bo i en liten by i Norrbotten och ha samma rätt till kultur som om du bor i centrala Luleå.

Text och foto: Ulrika Vallgårda, frilansjournalist/Yours