Nya rön om litiums effekter vid bipolär sjukdom
Louise Öhlund, ST-läkare på Psykiatrin Sunderbyn, har disputerat i hur läkemedel påverkar bipolär och schizoaffektiv sjukdom. I sin forskning har hon bland annat kunnat konstatera att över hälften av de som behandlas med litium avslutar sin behandling, vilket för en viss grupp patienter riskerar att leda till ett fyrdubblat behov av psykiatrisk slutenvård.
Den 29 maj försvarade Louise Öhlund sin avhandling om ”faktorer som påverkar läkemedelsbehandlingen vid bipolär sjukdom” i aulan på Sunderby sjukhus i Luleå.
Opponenten, professor Allan Young vid Institute of Psychiatry på King's College i London, var på grund av coronapandemin, liksom flertalet åhörare, med på länk istället för att delta på plats.
Lugn i verksamheten
En knapp månad innan disputationen råder ett lugn i verksamheten och stora delar av psykiatribyggnaden har stängt på grund av coronapandemin. Dels på grund av omstrukturerad verksamhet, dels på grund av att färre patienter vågar sig dit.
– Risken är att det blir desto högre tryck senare, säger Louise Öhlund.
Hon tog läkarexamen 2015 vid läkarprogrammet på Umeå universitet, varav de sista tre årens studier var förlagda på Sunderby sjukhus enigt konceptet LP4U, läkarprogrammet på 4 utbildningsorter.
Louise Öhlund är från Storforsen i Älvsbyn. Nu har hon disputerat vid Umeå universitet.
Tre delstudier
Efter läkarexamen följde ett års arbete som forskarassistent inom LiSIE-projektet (Lithium – Study into Effects and Side Effects) på Psykiatrin Sunderbyn. Därefter fick hon anställning som forskar-AT och sedan 2019 arbetar hon som ST-läkare på Sunderby sjukhus.
Forskningen har hon bedrivit vid Institutionen för klinisk vetenskap på Umeå Universitet och den delades upp i tre delstudier, där studiegruppen var drygt 1 500 patienter med bipolär och schizoaffektiv sjukdom i Norrbotten.
Studie 1: Hur vanligt är det är att patienter med bipolär sjukdom avslutar sin litiumbehandling och vilka är orsakerna?
– Hörnstenen vid behandling av bipolär sjukdom är långtidsbehandling med stämningsstabiliserande läkemedel, där litium är ett bra förstahandsval. Det är också det enda stämningsstabiliserande läkemedlet som minskar risken för självmord. Trots detta kan det vara svårt för patienter att tolerera behandlingen under lång tid, säger hon.
Hälften avbröt
Eftersom det bara fanns några små studier kring varför patienter avslutade sin litiumbehandling ville Louise Öhlund och hennes forskarkollegor kartlägga orsakerna på ett strukturerat sätt i en stor studiegrupp.
Det visade sig att mer än hälften av patienterna, de flesta på eget initiativ, avbröt sin medicinering, främst på grund av biverkningar.
”Det är otroligt intressanta resultat vi har kommit fram till, som kan komma till nytta för patienterna.”, säger Louise Öhlund.
Studie 2: Sjukdomsförloppet efter avslutad litiumbehandling i olika grupper
Forskningen inriktade sig därefter på att se om det fanns skillnader i sjukdomsförloppet i olika grupper av patienter.
– Nästan all forskning kring litium är gjord på patienter med bipolär sjukdom typ 1, men vi delade upp dem i två undergrupper: bipolär sjukdom typ 1 och schizoaffektiv sjukdom samt bipolär sjukdom typ 2 och annan bipolär sjukdom, berättar Louise Öhlund.
Anmärkningsvärd ökning
Det visade sig att den psykiatriska slutenvården hade fördubblats två år efter utsättningen av medicinen jämfört med två år innan behandlingen påbörjades.
Än mer anmärkningsvärt var att i undergruppen bipolär sjukdom typ 1 eller schizoaffektiv sjukdom fyrdubblades antalet slutenvårdstillfällen och antalet vårddagar tredubblades, från 1000 till 3000 dagar. I den andra gruppen märktes ingen ökning alls.
Riskbedömning
Det som hade satt ut litiumbehandlingen i samråd med läkare klarade det bättre. Sannolikt för att annan behandling satts in.
– Det här visar på vikten av en individuell riskbedömning innan man sätter ut litium. Nyttan av behandlingen måste också vägas i förhållande till biverkningar och risken för allvarligt insjuknande, säger Louise Öhlund.
”Forskning handlar om att skapa en bättre vård för våra patienter, säger Louise Öhlund.
Studie 3: Kan centralstimulerande läkemedel påverka självskada och självmordsförsök bland patienter som har både bipolär sjukdom och ADHD?
Den sista delen av forskningen inriktar sig på patienter som har en samsjuklighet mellan bipolär sjukdom och ADHD, vilket ungefär 20 procent beräknas ha.
Det har länge funnits en rädsla för att behandla den patientgruppen med centralstimulerande läkemedel (som ges till ADHD-patienter) på grund av risken att det skall leda till mani. En annan svensk studie visar dock att risken för mani inte ökar om patienterna samtidigt behandlas med stämningsstabiliserande läkemedel (som ges till patienter med bipolär sjukdom).
– Det visade sig i vår studie att självmordsförsök och avsiktligt självskadebeteende minskade efter behandling med centralstimulerande läkemedel, säger Louise Öhlund, som hoppas att resultaten från forskningen kan användas som grund till framtida studier och bidra till att utveckla mer individuellt inriktade behandlingsriktlinjer för patienterna.
Coronaforskning
När hennes avhandling nu är publicerad och disputationen genomförd är det ett delvis annat fokus på hennes kommande forskning.
Nu handlar det om att studera riskfaktorer i samband med coronapandemin för patienter med allvarliga psykiska sjukdomar. Detta som medlem i en forskningsgrupp som drivs i samarbete mellan Psykiatrin Sunderbyn och Institutionen för klinisk vetenskap vid Umeå universitet.
Text och foto: Jonas Hansson
