Så ser akutsjukvården ut i Gällivare – akuten och ambulanshelikoptern

Överallt finns behov av akutsjukvård. Inte minst i inlandet, där långa avstånd och glesbebyggda områden skapar annorlunda förutsättningar för vårdpersonal. Här innebär arbetet stora kontraster – både lugn väntan och intensiva stunder. Det här är akutsjukvården i Gällivare.

Gällivare är Sveriges tredje största kommun till ytan. Här, från gränsen mellan Bodens kommun och Överkalix kommun fram till norska gränsen, bor omkring 17 500 invånare.

För att sjukvården ska kunna täcka dessa ytor krävs engagerad vårdpersonal och bra samarbeten. Tillsammans på Gällivare sjukhus jobbar vägambulansen, akuten och ambulanshelikoptern för att rädda liv.

Vi har besökt de olika avdelningarna, för att få insikt i hur de arbetar och vad som är hemligheten bakom ett lyckat samarbete.

För med färre resurser är det som medarbetarna säger: “Vi har inga andra. Vi måste räkna med att vi löser det som händer när det händer”.

Akutmottagningen

Dag ett i Gällivare fick vi hänga med vägambulansen. Andra dagen står två till besök på agendan. Först ut är akutmottagningen. Redan igår fick vi oss en snabbvisit, men idag stannar vi upp här ett tag.

Pernilla Johansson, enhetschef, hälsar oss välkomna. Här trivs hon bra.

– Jag kan inte tänka mig ett bättre jobb. Vissa dagar är det lugnt men andra är det rent kaos. Det kan se ut som ett slagfält här. Det är just den variationen jag tycker om, säger hon.

Pernilla Johansson, enhetschef på akuten i Gällivare.

Omfattande arbete

Hit kommer patienter från ett täckningsområde som är större än halva Norrbotten. Det är ett stort område, konstaterar Pernilla Johansson. Ambulanser kommer från både Gällivare, Pajala och Kiruna. Vidare berättar hon att på sommaren kommer även den finska ambulansen.

– Vi får arbeta väldigt mycket med prioriteringar. Det är lite det som är det roliga. Vi kan inte planera för att göra något om två timmar, för då är det ett helt nytt scenario, säger Pernilla Johansson.

Det är tisdag förmiddag när vi är på besök. En ganska lugn morgon har det varit. Men vad vi har fått veta, som inte personalen vet ännu, är att det är en övning som står på schemat. I ett undersökningsrum ligger en liten docka framme, och dockan representerar ett fiktivt sjukt barn på fyra månader.

På båren ligger en docka som föreställer ett fiktivt sjukt barn.

Efter uppmaning skyndar sjuksköterskorna in i rummet. De gör en första undersökning och analys. Sedan tillkallas läkare.

Misstänkt infektion

Två läkare tillsammans med fyra sjuksköterskor tar sig nu an det fiktiva barnet. Kvinnan som leder övningen, läkaren Johanna Nilsson, informerar om olika värden barnet har. Snabbt konstateras en misstänkt infektion.

– Sammanfattningsvis är det ett barn vi inte vet så mycket bakgrund om men vi misstänker att det rör sig om någon slags infektion. Vi har valt att ge vätska, syrgas och även antibiotika efter blododling, säger Markus Holmberg, läkare.

Läkare Markus Holmberg och AT-läkare William Warg deltar i övningen.

Övningen är intensiv men går fort. Precis som med riktiga patienter på akuten. Den här typen av övning försöker teamet på akuten göra så ofta som möjligt, men det kräver lugna förutsättningar.

Varför gör ni sådana här övningar?

– För att det är viktigt att utvecklas och tänka till, säger Johanna Nilsson.

– Det här var en jättebra övning, säger Markus Holmberg.

När övningen är över är det dags att analysera situationen: vad gick bra, vad gick mindre bra och vad hade man kunnat göra annorlunda.

Flera sjuksköterskor och läkare deltog i övningen.

När larmet kommer

I snitt får akuten in 30 patienter per dag. Precis som för ambulansen är bröst- och buksmärtor de vanligaste åkommorna. Även fall för äldre är vanligt förekommande.

Det piper konstant inne i lokalerna. Men här är de vana att leva med ljud, säger Caroline Hillerström, teamledare och sjuksköterska.

I snitt kommer det in 30 larm per dag till akutmottagningen i Gällivare.

Vad är känslan när det kommer in ett larm?

– Larmpatienter är det som gör arbetet så spännande. Jag är en adrenalinjunkie så det är då jag jobbar som bäst. När jag behöver vara på tårna. Vi är tränade för att vara bäst när vi behöver det, säger Caroline Hillerström.

Vidare berättar hon att många av de patienter som kommer in stabiliseras och sedan skickas vidare.

– Vi är inte så många som jobbar här, och det är också ofta när det är lite personal i rörelse som det smäller rejält. Allt som allt gör vi väldigt mycket här trots att vi är så begränsade.

Så här kan ett behandlingsrum se ut.

Brett arbete

Att vara ledningsansvarig sjuksköterska (LANS) på ett litet sjukhus är speciellt. Trots att de är ledare är de nämligen mitt i patientarbetet. Att kunna balansera det med att ständigt ha en övergripande översikt är en utmaning. Men en rolig sådan menar Caroline Hillerström. Även enhetschef Pernilla Johansson jobbar direkt med patienter.

– Vi rekommenderar alla att jobba med akutmottagande. Det är det bästa som finns, konstaterar Caroline Hillerström.

Sjuksköterskan Linda Larsson berättar om utmaningarna med att jobba på en akutmottagning i Norrbottens inland.

Ambulanshelikoptern

Vi lämnar akutmottagningen och åker ut mot Gällivares flygplats för ett besök hos ambulanshelikoptern. De kallas för luftens hjältar, och det med rätta. När varje sekund räknas kan ambulanshelikopterns framfart vara avgörande.

I Gällivare ligger basen som täcker hela Norrbotten. Här jobbar bland andra narkossköterskan Torbjörn Frisk.

– Vi kan göra stor skillnad för patienterna, säger han.

Torbjörn Frisk är narkossköterska.

Han visar oss runt i hallen där helikoptrarna står redo när det gäller. Från att ett larm kommer in ska de vara i luften inom femton minuter. Oftast är de snabbare än så. Men inför lyftning har de checklistor som ska gås igenom, något som tar tid.

Vid larm

När de åker på larm kan de vara i luften i upp emot tre timmar. Med landning och tidsutrymme för att vårda patienten brukar de bli borta mellan tre och fyra timmar.

Helikoptern ska vara i luften inom femton minuter efter inkommande larm. Foto: Ida Edström.

Tidsfaktorn är viktig för hur en patient mår efter exempelvis en hjärtinfarkt eller allvarlig skada. Då gör helikoptern stor skillnad och kan vara avgörande för överlevnaden.

– Vi får hela tiden jobba med prioriteringar. Om vi får ett larm måste vi räkna med att vi är borta några timmar. Har vi möjlighet för det? Eller finns det andra möjligheter för patienten att få snabb vård? Ibland sparar vi in flera timmar jämfört med vägburen ambulans, säger Torbjörn Frisk.

Med luftburen ambulans sparar man ibland in flera timmar. Foto: Ida Edström.

I helikoptern åker de alltid minst fyra stycken. Två piloter, en läkare och en sjuksköterska.

– Det är också väldigt speciellt, för då är vi fyra personer som får räkna med att lösa allt. Vi har inga andra att tillgå, fortsätter Torbjörn.

Idag jobbar han med bland andra läkaren Per Malvemyr.

Läkaren Per Malvemyr gör den medicinska bedömningen om de ska åka ut på ett larm.

– Larmet går ofta via oss och sedan analyserar vi alla andra faktorer. Om exempelvis vägburen ambulans gör jobbet bättre. När beslutet väl fattas är vi redan i helikoptern, då helt redo att åka, säger Per Malvemyr.

Prioriteringar

De tidskritiska fall som tilldelas dem åker de oftast ut på. Men det är inte alltid helikoptern kan lyfta. Varje dag gör piloterna en analys där de kollar temperatur och väder. De lyfter inte om sikten är för dålig eller om det finns risk för isbildning på helikoptern.

Vädret är avgörande för huruvida en utryckning blir av eller inte.

När helikoptern på grund av svår terräng inte kan landa på vissa larm, måste de ibland vända om. Om det är svårt att landa nära patienten, kan de behöva göra en manöver som kallas 'light on skid'. Det innebär att helikoptern sänks mycket nära marken men fortfarande är i luften, och personalen släpps av utan att helikoptern landar helt.

Terrängen kan variera mycket från larm till larm. Foto: Fredrik Andersson.

Piloterna gör bedömningen när det gäller vädret. Den medicinska bedömningen är läkaren ansvarig för.

– Vi är främst här för prio ett larm. 75 procent av de larmen vi får in är primärlarm. Resterande 25 är när sjukhusen begär en intensivvårdstransport, förklarar Per Malvemyr.

På ambulanshelikoptern är dem redo dygnet runt, året runt.

Mest åker de ut på medicinska larm. Den vanligaste orsaken till utryckning är bröstsmärta eller misstanke om stroke. Men även en del traumafall förekommer, som bilolyckor eller skoterolyckor där patienter skadat sig och kan ha brutna ben.

I snitt får ambulanshelikoptern in mellan två och tre larm per dygn. När vi är på besök kommer inget larm. Precis som på vägambulansen jobbar personalen här i dygnsskift. Men här styrs arbetspasset utifrån flygtidsuttaget som av säkerhetsskäl reglerar den tid personalen spenderar i luften. Besättningen har precis börjat sitt pass, och mycket kan hända kommande timmar.

Kläderna hänger redo ifall det kommer ett larm.

Vad är det bästa med det här jobbet?

– Att det är en väldigt bred skara patienter och bredd i det medicinska. Vi hanterar alla sorters sjukdomar och det är spännande. Man vet aldrig vad som väntar, säger Per Malvemyr.

Text och foto: Melissa Niemann